Idag kände jag mig inte trygg

Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Jag minns känslan när jag som fjortonåring började resa till Malmö på helger och lov. Det kändes stort och spännande. Inga föräldrar, och jag kände mig nästan vuxen.
     Känslan av att besöka både nya och gamla platser sitter i. För bara ett par år sedan åkte jag spårvagn genom Göteborg själv. Jag tror att jag fnissade hela vägen. Då var jag 22 år. Det är någonting med resandet, med att upptäcka nytt, att upptäcka mig själv, att upptäcka andra. För alla ska vi någonstans. Alla på spårvagnen eller på Centralen eller på bussen ska någonstans, till jobbet, till läkarbesöket, till universitet, till praktikplatsen, kanske köpa en smörgås på Pressbyrån på vägen. Vissa av alla i myllret är redan på jobbet eller praktiken; busschaufförer, lokförare, kassörskan på Pressbyrån, de i Centralens olika restaurangkök. Alla ska någonstans, ska någonting - och alla hör ihop.
     Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Inte bara för resandet och för de nya äventyr och utflykter som byggnaden på något sätt blir symbol för, utan för att där finns så mycket annat. Centralen har en härlig akustik, både i gamla och nya delen av byggnaden, och i Glashallen finns ett fantastiskt ljusinsläpp. Det kommer många härliga dofter för massa olika restauranger och caféer.

Idag reste jag med tåget från Eslöv och hoppade av på Malmö C. Från perrongen tog jag rulltrappan upp till Glashallen, och sedan gick jag ut till stadsbussarna. Jag noterade att jag hade andan i halsen, och lätt förhöjd puls, hela vägen. Lite väl mycket på helspänn för att vara en vanlig onsdag klockan ett på eftermiddagen. Men något i min kropp sa att jag måste vara beredd på att skrika, på att slå tillbaka, på att försvara - mig själv eller någon annan. Något i min kropp gjorde att jag scannade av lokalen. Vissa lokalvårdare hade samma gula färg som ordningsvakterna på sina jackor, men avslöjades av den obligatoriska städvagnen. Jag andades ut. Ett par kvinnor bakom mig samtalade och ordet "polis" nämndes. Jag ryckte till och vände mig om.
   

Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Men idag, den 11 februari 2015, gick jag igenom utan att höra akustiken, utan att känna dofterna. Idag kände jag mig inte trygg.



















 

Vem ser alla barnen?

S:t Johanneskyrkan i Malmö, Mässa om kvällen TEMA: Ondska

Louise Buenafe Mistén

Jag undrar vem som ser alla barnen som ingen ser

för jag vet inte hur lite pengar

och hur lite husrum

och hur lite värdighet

det krävdes för att hon skulle våga sig fram till oss

men det jag vet är

att jag svek för när jag,

trots språkbarriärerna, förstod att hon frågade om mig

och att han svarade att jag inte bodde där i alla fall,

valde jag den enkla vägen: Att väja med blicken,

glida bort från alla hennes ”s’il vous plaît, monsieur, s’il vous plaît”

och in till närmsta juvelerare

Thomas kom in efter tio minuter och tydligen

hade hon bett om något så konkret som en smörgås (!)

men när jag rusade ut ur butiken igen

på väg mot den mänskliga rättigheten

att få äta sig mätt varje dag

var hon borta

Den skammen vaknar jag med varje morgon

Jag vet inte hur många gånger den unga kvinnan

med tomt ansiktsuttryck har bäddat ner

de båda barnen med smutsigt hår

i den sönderslagna telefonkiosken

och jag vet inte hur långt

dessa barn tvingas vandra

om nätterna för att inte dö

och dö och dö

och jag förstår inte

varför världens resurser fördelas som dem gör

Jag har tappat räkningen nu

på hur många gånger

Israel har stoppat bränsletillförseln in till Gaza

för det är tyst i media

men jag har ju i alla fall förstått

att det finns de som tjänar stora vinster

på en viss okunskap i allmänhet

och på en specifik oinformation i synnerhet

för det vi inte vet

har vi inte ont av

och är ingen skada skedd

så finns det ingenting att reparera

så jag tror att vi vet för lite

om Gazaremsan

Alla vi

i detta rum

vet för lite om Gazaremsan

Men det drivs ju ett nytt krig nu,

ett intressant krig

De kallar det visst för Melodifestivalen

Och problemet med hela detta system

är den inneboende ordleken,

den där ekvationen som betyder

att så länge någon vinner på

otillgänglig information så
finns det alltid någon

som förlorar

så jag vet inte

vem som ser alla barnen som ingen ser

som bara dör och dör och dör,

eller vem som ser alla barnen som faktiskt lyckades överleva –

och därmed misslyckades med hela sin befrielse

Ni vet, de där som står och sliter på ett förgiftat fält,

för att någon här inne helst ska få tag på billigt kaffe,

och när de dör efterlämnas och lämnas fem

redan alltför hungriga barn åt sitt öde

som bara innebär att de kommer att dö

och dö och dö och dö och dö

och jag undrar:

Vem ser alla dem?

Jag vill berätta för Bingsgård om händelserna i Malmö

Denna debattartikel blev publicerad i Kristianstadsbladet och Aftonbladet under vecka 3, 2012.

”Malmö – en pangstad nära dig!”, ”Kom till Malmö och träffa folk” och ”Här skjuter vi inget på framtiden – vi skjuter idag.” Torsdagen den 12/1 twittrar Trelleborgs kommunalråd Ulf Bingsgård (M), flera idéer till Malmös nya slogan. Lördagen därpå förklaras det i Kristianstadsbladet som ett skämt. Jag förstår inte skämtet. En kvinna sköts till döds i sitt hem så sent som kvällen innan twitteruppdateringarna. Bingsgård menar att han ”ville lyfta en debatt”. Händelserna och samhällsproblemet i Malmö påverkar ju Trelleborg också – om alla polisresurser läggs i Malmö.

Jag vill berätta för Bingsgård om händelserna i Malmö. Vissa skaffar sig vapen och försvarar sina ekonomiska intressen. Andra dör – skjuts ihjäl, förblöder på öppen gata och har kanske inte ens hunnit fylla sexton år. När det gäller de anhöriga är journalisthedern som bortblåst. Varje skott förändrar nog minst tio liv. I Malmö sker sorgen, rädslan, ilskan, frustrationen. Jag vill så gärna berätta, men jag tror inte att Bingsgård skulle lyssna. Han verkar nöjd bara Trelleborgs polisstyrka får rätt antal man.

Om någon tog illa upp kan man ”höra av sig och fråga. Då får man en diskussion”, säger Bingsgård. I slutet av artikeln inser Bingsgård ändå att hans kommentarer kan tolkas negativt. ”Som alla andra lär jag mig sociala medier efter hand.” Lär sig Bingsgård att visa respekt efter hand också? Det är så mycket jag vill fråga. Tyvärr svarar Ulf Bingsgård inte på mina mail.

Sänk studiestödet för humaniora och konst

I dagarna kunde höras och läsas i medierapporteringen att Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet (det vill säga öka lånedelen av studiemedlet) för humaniora och konst. Det tyckte jag var helt vansinnigt och skrev därför det här:

Hej!

Jag är nyfiken på varför man inte föreslagit att utbildningsplatserna ska minska, och på så vis spara pengar som kan gå till andra kurser, program eller skolan i helhet? Om SN tog in det i kalkylen skulle det inte heller utbildas för många i förhållande till hur stor efterfrågan branschen har.

Med vänliga hälsningar
Louise Buenafe Mistén

Ps. Jag har fått veta av en vän som studerar till meteorolog att det utbildas vansinnigt många i jämförelse med hur många som arbetar med det idag. Inkluderas dessa fysiker också i SN:s förslag?

Malin Sahlén svarade:

Hej,

Så kul att du har läst rapporten, tack för dina synpunkter!

Vår tanke med rapporten var att visa att det finns vissa utbildningar som leder till utbildningsval som på lång sikt är negativa för en persons livstidsinkomst och chanser på arbetsmarknaden. Risken att inte få ett jobb kan dock vara svårt att överblicka för en blivande student. Därför är det rimligt att utbildningssystemet också ger vägledning så att personen kan göra ett genomtänkt utbildningsval. Tyvärr framställdes våra förslag i media på ett sätt som inte helt speglar vårt resonemang i rapporten. Till exempel vill vi inte alls hindra personer från att göra fria val till högre studier eller peka ut enskilda inriktningar. Vi vill att man som blivande student ska tänka på att studierna är investeringar i mycket tid och pengar – man bör få en chans att göra väl informerade val.

Vad vi vill, är följande:

- Det måste finnas jobb för unga människor, så att man inte att sysselsättningsbrist väljer studier – det ska man ju göra av intresse och med tanke på sin framtid. Därför måste arbetsmarknaden fungera så att det finns fler jobb, för dem som egentligen vill jobba.

- För det andra måste universitetens incitament förändras. Det är inte vettigt att högskolorna kan starta vilka utbildningar som helst och för detta få statliga medel. Idag finns väldigt många utbildningar med tveksamma syften – och då menar vi s k hobbykurser och exempel kan vara Harry Potter och hans världar; Kreativ matlagning; Svampkunskap, osv. Vi vill att studenternas faktiska framtidschanser ska vägas in i universitetsanslagen.

- Vi vill också justera bidrags- och lånedelarna i studiemedlet. Den som har hög chans till jobb kan få lägre låneandel och högre bidragsandel, och omvänt för utbildningar med låga chanser till jobb. Här är det viktigt för oss att poängtera att vi inte pekar ut särskilda utbildningar – det var just här som medievinklingen brast – utan det handlar helt enkelt om kurser/utbildning med tveksam nytta för studenten. Vi tror att man på så vis kan ge blivande studenter en signal om hur framtiden brukar se ut. Man är fortfarande fri att välja, men en mild signal om vad man väljer. Det skulle kunna fungera på samma sätt som differentierade avgifter till a-kassan, som styrs just av arbetsmarknadssituationen, eller för den delen att olika bilmärken kostar olika mycket att försäkra.

Här finner du rapporten om du vill läsa mer själv:

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/ungdomsarbetsloshet/konsten-att-strula-till-ett-liv_136378.html

På söndag har vi ett seminarium med en djupare diskussion. Du är välkommen!

Hälsningar

Malin

Varpå jag skrev:

Hej!

Efter att ha läst rapporten kan jag inte hålla med om att ni inte pekar ut särskilda utbildningar. Det fokuseras alldeles särskilt på humaniora och konst i de olika tabellerna och bilderna. Det läggs stor tyngdpunkt i hur lång tid det tar för humanisterna att utbilda sig och inom hur lång tid dessa sedan är på arbetsmarknaden. Detta jämförs med motsvarande siffror för studenter inom teknik och tillverkning. Andra utbildningsområden utpekas överhuvudtaget inte samma utsträckning.

Vad som inte vägs in i rapporten är hur mycket mer kunskap som ofta krävs inom till exempel teknik, samhällsvetenskap, psykologi och filosofi för att kunna tillgodogöra sig en examen inom humaniora och konst. Ofta har humanisterna studier och examina inom flera områden för att kunna utföra sitt arbete. Jag kan dessutom tänka mig att 7,5 hp Ortsnamn är bra för de som studerar till exempel geografi, historia, statsvetenskap och urbanism. Svampkunskap är säkerligen nyttig kunskap för botaniker, studerande inom alternativ läkemedelskonst och terapi samt hotell- och restaurangbranschen.

Rapportens klara utpekande av just humaniora och konst samt resonemanget om att människor skulle göra sina studieval främst beroende på den framtida inkomsten -

"Om de som väljer inriktningar inom humaniora och konst endast tjänar hälften så mycket som de som väljer tekniska inriktningar borde fler söka sig till de tekniska utbildningarna"

- indikerar att Svenskt Näringsliv tänker i siffror och pengar. För en student som väljer att studera inom teknik och utveckling men som inte är ett dugg intresserad av ämnet kommer studierna att ta längre tid, än för någon som brinner för valda utbildningen och yrket.

Yrkesutövare inom humaniora och konst är ofta starka inom eget företagande. Att arbeta inom detta fält är ofta svårt, slitigt och tidskrävande och ger låg inkomst. Svenskt Näringsliv talar ofta gott om egna företagare, och vad jag har förstått förespråkar Svenskt Näringsliv mer egenföretagande. Enligt tabellerna i rapporten påvisar författarna själva att studie- och arbetsgruppen inom humaniora och konst är en av de med allra lägst inkomst. Författarna föreslår sedan att höja skulderna i synnerhet för denna arbetsgrupp. Jag är nyfiken och undrar vad Svenskt Näringsliv har emot just konst- och kulturarbetare.

Rapporten ger inte en mild signal som Svenskt Näringsliv vill antyda. Rapporten är nästintill ett förslag på stoppkrav att utbilda inom humaniora och konst. "En mild signal" och "väl informerade val" skulle vara att förespråka begränsningar i antalet utbildningsplatser, samt att ge de blivande studenterna just information.

Med vänliga hälsningar
Louise

Jag kom på att jag glömde skriva ”Tack för ditt svar!” Frågan är dock om jag är så glad för svaret.

I verkligheten är kärnkraftens förespråkare de mest hänsynslösa

Den 26 april. Att ta sig an dagen – det är nu 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. I väntan hinner tsunamin skölja över Japan och kärnkraftverket i Fukushima havererar.

Kolkraften framhålls ofta som enda alternativ till kärnkraft. Fel. Alternativet är forskning och gemensam kraftsamling. Forska om solenergi, vindkraft, saltkraft, lägesenergi, om hur vi kan ställa om vår energikonsumtion. Sverige har utmärkta väderförhållanden för denna typ av försöksverksamhet. Dra in samtliga utsläppsrätter. Vi kan aldrig nå en bättre klimatpolitik om storföretagen kan välja att betala för att tillåtas göra större utsläpp än andra, och därmed köpa sig förbi problemen. Undersök hur man motverkar att vindkraftsparker i vatten förstör omkringliggande ekosystem, hur man bäst nyttjar återvinning och jobba för att från grunden skapa stryktåligare konsumtionsvaror med längre hållbarhet. Jan Björklund vill att ”Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem.” Han har möjlighet att åstadkomma mer än bara munväder, men kärnkraftsfanatismen står i vägen.

Hur mycket kostar det här vetenskapskalaset, kanske någon tänker. Men i Finland byggs den första slutförvaringen som kommer att vara färdig om ungefär 100 år. Flera experter tvivlar på hur säkert resultatet egentligen blir. Jag funderar på om forskning i förnyelsebar energi kommer att bli så mycket dyrare jämfört med hur mycket vi nu har byggt för kärnkraften – och hur mycket mer vi måste bygga. Lägg därtill för vilka summor vi förstör våra naturvärden med övergödning av våra vatten, sönderfiske, utrotning, fossila bränslen och framför allt västvärldens alla flygsemestrar och arbetsresor. Vi kanske inte ens behöver tänka på sluthanteringen av kärnavfallet. Jorden är nog slutkörd långt innan dess. Snacka om pengarna i sjön.

Jag är uppvuxen med god mat, frisk luft och fantastiska naturminnen. Mina somrar har bestått av rökt lax från rökeriet i Yngsjö, picknickmat bestående kräftstjärtar och färska räkor i Simrishamn. Jag njuter av hundpromenader, att ströva i Vattenriket Kristianstad och det är minsann inte en riktig höst förrän jag står på knä i Kristianstads skogar och letar trattkantareller. Det ska vara gött att leva. Jovisst. Men i hur många generationer till kan man plocka svamp? Vad är allemansrätten värd i framtiden? Jorden och atmosfären är en kropp, och precis som människokroppen tar den åt sig allt man stoppar i den – och sprider det. Vi utarmar vår jords naturliga skydd och eget försvar, vi överutnyttjar resurserna, och pratar samtidigt om kärnavfallets slutförvaring. Det är att ta död på naturen flera gånger om.

Vi som vill ha en seriös diskussion om kärnkraften har anklagats för att dra nytta av japanernas lidande. Detta argument som försök att sopa ämnet under mattan har även jag själv råkat ut för. Men det håller ju inte. Jag tjänar inte på att över 10 000 är döda och nära 25 000 saknade på grund av flodvågen, att ungefär en halv miljon människor är hemlösa. Haveriet slog ut elsystemet i Fukushima. Varje dag mäts påverkan på människorna och vattnet. Allt som orsakats av tsunamin är fruktansvärt. Jag har suttit framför nyhetssändningarna med tårarna rinnande. Jag tjänar inte på deras lidande. Ingen tjänar på det. Inte ens kärnkraftsindustrin. Det är fasanfullt och förfärligt att japanerna nu måste hantera strålningen också. Som om de inte hade nog.

Ge mig en revolution att vila huvudet emot

Jag har glömt hur man håller tyst

Jag har glömt hur man står still

Jag har glömt bort hur man ser mellan fingrarna

och jag

har ingen aning om

hur man vet hut

Jag har aldrig ägt några skygglappar

Jag behöver väl alla andras framtid lika mycket som min egen,

jag tror ju på mer än bara blod eller vatten och jag tror

att världen går under

om det slutar att handla om dagiskooperativ, om bränder,

om barrikader, blockader, om dans, mat, husrum,

demonstrationer, om folksamlingar, om torg, musik och gatufest

och det är lögn att ensam skulle vara stark för jag,

ja, jag tror på jorden, jag tror på bergen, jag tror på skörden

Jag tror på folket, jag tror på ilskan, jag tror på rörelsen

Jag vet

Att tala är att ta ställning

(Jag tror)

Jag vet

Att tiga är att ta ställning

och jag har valt

Jag har valt för jag har systrar och bröder

Jag har systrar och bröder i Irak, i Palestina, i Tunisien

Jag har systrar och bröder i Egypten, i Argentina och i Sverige

och vi har alla glömt

hur man håller tyst

hur man står still

men vi tänker inte gå härifrån

förrän vi har gjort våra röster hörda.

Handling är värt så mycket mer än ord

Vi behöver mer värme i Malmö. Så långt är jag med Sydsvenskan, men att tidningens internetbaserade kampanj ”Vi älskar Malmö” skulle göra någon större skillnad, så som den ser ut idag, är jag ytterst tveksam till. Sydsvenskan driver ”Vi älskar Malmö”-bloggen och publicerar inskickade bilder och texter både i tidningens internetpublicering och i den papperstryckta upplagan. På Facebook kan man kommentera och ”gilla” på kampanjsidan. Enligt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri är meningen att ena och förena malmöborna, att fylla ”en av mediernas viktigaste uppgifter: […] fungera som ett torg för medborgarna”. Malmö är en stad byggd på mångfald och framåtblickande. I stadens uppbyggnad finns en naturlig enighet som inte går att återskapa eller övervinna på Facebook. Per Svenssons uttalande i Tomas Engströms ”Slaget om Malmös själ” i tidningen Fokus är klockrent. Gränserna mellan olika områden håller på att suddas ut, säger Per Svensson. ”Stockholm och Göteborg däremot har byggt bubblor på ett helt annat sätt, med helt andra avstånd mellan människor och grupper.”

Sydsvenskan skriver att ” skotten förstör så mycket av det som byggts upp.” Detta är ren och skär lögn. Staden lever i skräck, oro och ilska, men vi finns kvar. Mångfalden, kulturutbudet, befolkningen. Allt finns kvar. Värmen som redaktionen säger sig vilja sprida finns också redan här, det handlar bara om hur man riktar den. Av allt att döma är vi många som älskar Malmö, de drygt 14 000 personerna på facebooksidan kan väl inte ha helt fel. Krönikörer har dragit paralleller mellan kampanjen och Birgit ”We shall overcome” Friggebo. För mig finns det dock en viss skillnad, då jag i ”Vi älskar Malmö” ser en potential – som tyvärr inte nyttjas. Var finns de hederliga gamla demonstrationerna när de behövs som mest? Var finns megafoner, hastigt uppslagna partytält, högtalare med musik och varmt te och kaffe till självkostnadspris? Varför arrangerar inte ”Vi älskar Malmö” bussturer så att sportälskande malmöiter tillsammans kan åka och titta på matcher? Hur skapas det gemensamma ”torget” genom att privatpersoner kan skicka in sina favoritbilder tagna var för sig och på olika håll i staden, när man som tidningsredaktion skulle kunna lägga lite krut på att arrangera gemensamma fotodagar i olika stadsområden? Ett gäng journalister och ett gäng glada amatörfotografer skulle kunna lära sig och varandra hur mycket som helst – det är ett givande och ett tagande. Att endast skapa en facebooksida där man ska klicka på ”gilla”-knappen och skriva ”kärleksförklaringar till Malmö” enar inte, det håller oss bara kvar hemma framför varsin datorskärm. Det är på gator och torg kärleken behövs. Det är där skotten avlossas. Det är där rasismen frodas. Och det är där det i slutändan visar sig vilka som älskar Malmö.

Jag minns att det var grått över staden. Grått och mörkt. Från Malmö Central tog jag tåget till Kristianstad och någonstans efter Höörs station sprack molntäcket upp. Det var nog första gången jag såg solen sedan ”den nye lasermannen” smugit sig in i någons artikel. Begreppet blev under kort tid relativt etablerat och spädde på den skräck som redan hade hunnit sätta sig i Malmös kyliga blåst och fallande mörker – den där skräcken som skapar en tryckande känsla i bröstet. Jag är trött på den allmänna medierapporteringen. Det vi får som vardagsmat är skottlossningar, ett brinnande Rosengård och ökad gängverksamhet. I senaste numret av Forskning och framsteg presenterar Henrik Höjer att våldet har minskat sedan 1990-talet, men det är det nog få som vet om eller känner av. Den generella känslan hos folk är förmodligen att det var bättre förr, i alla fall om man ser till dagens bild av våldsbrottsligheten. Att olika medier är duktiga på att bre på, är väl inget nytt. Under helgen då jag var i Kristianstad blev ”den nye lasermannen” anhållen och sedan även häktad – och fick nytt smeknamn dessutom: ”38-åringen”. Alltsedan häktningen följs ett numera sedvanligt intresse i att exponera, hänga ut allt från identitet och integritet till årsinkomst. Sydsvenskans Andreas Persson skriver om ”38-åringens” uppväxt, eventuell psykologisk eller medicinsk status, fritidsintressen, utbildningar, och anställningar. Det hann inte ens gå en vecka innan ”38-åringens” bilder var publicerade i media. Bildpubliceringarna har fått stor kritik eftersom polis och åklagare inte kommer kunna göra sitt jobb. Media har helt enkelt förstört bevismaterial. Polis säger att mediebevakningen kring fallet är snudd på ofredande av anhöriga både till den häktade och till de drabbade. Är det på detta vis vi ska finna värmen i Malmö? Hur då? Kampanjen blir motsägelsefull och inte minst sagt ironisk. Sedan ”38-åringen” häktades har ”Vi älskar Malmö” fortsatt på samma spår, det skrivs kärleksord, bloggas hit och dit, skickas in bilder och filmer. Övriga delar av tidningen har som sagt inte särskilt kärleksfull ton. Jag börjar fundera på om ”Vi älskar Malmö” är en kuliss för något helt annat. Sydsvenskans kampanjblogg har nu tillgång till uppskattningsvis 1000-2000 bilder och filmer, om inte mer – och detta utan att ha behövt skicka ut en enda journalist.

Föregångslandet Sverige dör

Året är 2009. Enligt statistik är Sverige fortfarande världens mest jämställda land. I juni 2009 ställde jag den öppna frågan ”Var finns jämställdheten? Vem är det som är jämställd?” Jag som vänster anser att vi har fortfarande en lång väg att gå. En jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist, könsbaserade löner är fortfarande ett faktum och klassamhället likaså. Tanken på hur det ser ut i alla andra länder skrämmer mig. Året är 2010. Sverige har nu ett rasistiskt parti i riksdagen, ett parti som anser att mångfald är skadligt, att julafton och svenska traditioner är i fara, att vi bör gå tillbaka till bondesamhället och att muslimerna är ett hot mot vår gemensamma nationalitet. ”Den svenska nationaliteten”, bör jag kanske säga. Jag tillhör enligt Jimmie Åkessons beräkningar inte den. ”Den svenska nationaliteten” tänker jag inte säga. Enligt mina beräkningar tillhör jag den, i allra högsta grad. Personligen anser jag att det inte är muslimerna som är ett hot mot julafton, utan snarare är det kommersen som hotar. Jag anser också att istället för att säga bondesamhället så borde man säga slavar. Jag gillar raka rör. SD:s gräsrotsarbetare vill ha feodalism. SD vill däremot inte ha balkanmusik, hiphop eller David Lynch-inspirerade bildprojektioner. SD dömer ut allt som är ”provocerande och störande konst.” I övrigt har vi en ny bostadsminister, som inte tycker att det är hög tid att bygga nya hyresrätter. Studenter kommer alltså fortsätta att tälta i Lund. Bostadsministern, som också har uppdrag som rör det statliga stödet till trossamfundet, anser att man bör integrera religionen mer i vardagslivet. Bra. Glöm inte islam. Sittande jämställdhetsminister får efter valresultatet vara kvar. Hon som inte tycker att det borde finnas individuell föräldraförsäkring eller feministiskt självförsvar. Undrar vad hon tycker om att svenska kvinnor inte längre har fri aborträtt. Vi dör. Jämställdheten dör, om den någonsin fanns. Från och med nu kommer fjortonåriga flickor att dö av blodförgiftning som en följd av smutsiga läkarinstrument. 40-talet, välkommen tillbaka. Grattis Sverige.

Rasismen är ett resultat av högerns politk

Det är nog ingen större nyhet att vi numera har ett rasistiskt parti i riksdagen. Ett parti som beskyller samhällets problem på att människor som av någon anledning väljer att fly från sitt land kommer till Sverige. Med konspirationsteorier om att muslimer försöker ta över världen har de lyckats sätta skräck i människor för Islam och dess anhängare. Just det sista är versionen som vi ofta blir intalade av från borgerlig media och är bara ett sätt av högern att skylla bort den egentliga anledningen till den nuvarande situationen.

När en regering sitter i en av de största ekonomiska kriserna någonsin och struntar i att göra något åt arbetslösheten börjar människor givetvis ifrågasätta det politiska systemet. Och när det då kommer ett parti som säger att "Stoppar vi invandringen så löser sig allt" så tror många människor på detta. Det låter logiskt, har man inga jobb åt "sina egna" kan man inte ta hit en massa människor. Det är precis vad högerns politik har lett till, jag är övertygad att ifall man lagt de 100 miljarder man sänkte skatten åt Sveriges överklass åt att anställa folk inom offentlig sektor, byggt bostäder och satsat på att anställa arbetslösa hade mindre människor köpt SDs retorik. Oavsett om vi tar in invandrare eller inte hade vi kunnat ha full sysselsättning i Sverige. 

Vi socialister brukar ofta prata om att konfliktperspektivet mellan arbetande människor och överklassen, finns det även här? Helt klart. Att utpeka en grupp som mindre intelligent, mindre human eller vad man nu kan hitta på är ett gammalt knep av de rika för att legitimera invasioner av länder för att roffa åt sig av naturtillgångar såsom olja. Det tydligaste exempelt på det här är USAs krig mot Afghanistan och Irak där man påstår sig ha krigat för friheten i dessa länder när man egentligen samarbetar med flertalet länder som bryter grovt mot mänskliga rättigheter såsom Saudiarabien, Colombia och Israel. Man har inte invaderat Irak och Afghanistan för att "befria" invånarna, utan för att komma åt deras naturtillgångar, något som hade varit betydligt svårare om det inte vore för att det var muslimska länder.

Förrutom detta förlorar vi i arbetarrörelsen på att skylla problemen på varandra istället för att slåss tillsammans mot vår egentliga fiende - överklassen. När vi delar upp arbetarklassen i olika grupper blir vi svagare, det är därför vi inom vänstern alltid står längst fram i ledet i kampen mot rasismen. Vi tror inte på att bara för att vi har samma hudfärg eller talar samma språk så har vi något gemensamt, inte har en städare som får kämpa för att få ihop ekonomin någonting gemensamt med en överklassunge som vaskar champagne på Stureplan? Städarens största problem är hur hon ska få råd med hyran, mat, fackavgift osv medans överklassungens största problem är hur mycket den får betala i skatt, och det är skitsamma vilken hudfärg man råkar ha. Överklassen tjänar på rasismen, gör du?

http://hd.se/helsingborg/2010/09/21/sd-vaxer-men-bli-kvar-i-kylan/
http://hd.se/helsingborg/2010/09/20/samarbete-med-sd-uteslutet/
http://hd.se/utrikes/2010/09/21/populister-har-for-att-stanna/
http://hd.se/bjuv/2010/09/21/det-kanns-tungt-i-dag/
http://hd.se/helsingborg/2010/09/21/blocken-kan-sluta-hoppas-pa-egen/

Kartlägg mig

För drygt tre månader sedan publicerades i Fria Tidningen min rapport kring Sverigedemokraternas Ungdoms demonstration och torgmöte som ägde rum i Helsingborg. Dagen efter var jag kartlagd. På internet fanns jag med på bilder från demonstrationen, där jag deltog i motdemonstrationen, mitt namn och citat ur min insändare stod utskrivet. Inte alls oväntat kanske, och på ett sätt hela publikationens poäng. Möjligen dumdristigt – ändock sant. Det är nu på flera olika demonstrationer bevisat. Så här jobbar SD och SDU. Om det sedan riktas mot mig eller mot flickor under tio år, verkar inte vara relevant. Det viktiga är att någon får ta smällen. När dessa människor stöter på motgångar hotar de ofta tillbaka, gärna på ett ganska rått och skrämmande sätt.

Året var 2005, jag var femton år och stod på Kristianstads folktätaste gågata mellan Domus och Lilla Torg och delade flygblad sida vid sida om ordförande Simon Lindberg i dåvarande Nationalsocialistisk front. Hans partipolitik var öppet mer främlingsfientlig än vad Sverigedemokraterna offentligt medger idag. Partiet ifråga var också känt för sina våldsbenägenheter, tendenser som många SD-kandidater säger sig ha ”lagt på hyllan.” Ändå framstår deras dokumentation av motdemonstrationer, dokumentation av och hot mot privatpersoner bra mycket mer våldsamma än vad Lindberg uppträdde mot mig den dagen – lite politiska skämt och gliringar slängde han över, men inte mer än så. Ändå, trots att saker och ting numera tydligen ligger på hyllan, kan vi se hur både SD:s riksdagskandidat Christian Westling och SD:s pressekreterare Erik Almqvist är fulla och återigen – möjligen hotfulla. Man kan ju undra hur långt ner den där hyllan hänger, hur lätt är den att komma åt?

Så sent som idag blev jag, i något som började som en politisk diskussion, kallad för ”en tyst jävla nobody”. Gott, undrar varför de kartlägger mig då? Nobodies-ar utgör väl ingen fara för tuffa gangsters som SD? Det intressanta, och tragiska, är att diskussionen ifråga började kring hur man hindrar SD från att komma in i riksdagen. Min motdebattör ansåg att man borde rösta på Alliansen för att stoppa rasisterna – en röst på Alliansen, oavsett vilken ideologi man själv tror på. Detta är en taktik jag inte har mycket för, varför skulle jag sälja min röst till Reinfeldt? Diskussionen slutade snabbt att vara en diskussion om politik, utan blev snarare en debatt där jag försvarade vad jag sagt i föregående mening med en ny mening. Jag fick till exempel höra, antagligen i någon form av ytterligare personangrepp, att jag ”ju har vuxit upp med en svensk mamma” – något som min motdebattör alltså inte har. Jag är adopterad och personen ifråga är andra generationens invandrare och ingen av oss är accepterad ur SD:s grundläggande synvinkel. Som vänsterdebattör, öppet bisexuell och kulturarbetare med mångkulturella inslag är jag inte heller särskilt välkommen.

Den bittra sanningen här är att SD splittrar. Istället för att stå upp tillsammans i en sakfråga där hon och jag har mycket gemensamt utvecklades vårt potentiella samarbete till en pajkastning, där ord som ”ni röda” och ”röd propaganda” från hennes håll var något negativt. Jag fick också sagt till mig att vi röda borde chilla, inte ständigt måste ”tigga revolution”. Men sanningen är faktiskt att vi måste det. Inte bara mot Sverigedemokraterna, utan även Reinfeldt & Co. För från vilket håll kom från början kravet om burkaförbud, kravet om lägre löner för invandrare, kravet om språktest? Även om jag skulle svälja min väldigt, väldigt röda röst för att hålla SD utanför riksdagen, skulle Alliansen finnas kvar. Och där drar det åt en tyngre rasism än någonsin innan.

Kartlägg mig allt vad ni orkar – det är inte jag som utgör hotet. Det är inte jag som tillsammans med ensamkommande barn, busschaufförer, pizzabagare och falafelförsäljare utgör en fara. SD:s olika representanter och väljare anser att denna fara riktas mot svenskheten, mot traditionen, mot jobben, mot kulturen, mot staden, mot landet, mot julafton. Hotet är uppmålat, SD har fel – det är de som utgör ett hot mot vårt Sverige. På söndag är det val. Och jag tigger, jag önskar och kräver inget hellre än en hejdundrande revolution.

Alla studenter har rätt att må bra

"(Vi vill) ... framföra att en psykolog borde finnas vid varje studenthälsa, i linje med den skollag som just föreslagits. En psykolog behövs eftersom denne inom sitt kompetensområde kan ge professionell hjälp och behandla studenter med ångest, stress och depression. Här räcker inte en kurator eller studentpräst för att täcka studenternas behov.

Vi vill också påpeka att fler yrkesprofessioner, såsom arbetsterapeuter, dietister och sjukgymnaster, med fördel kan användas i arbetet med att förebygga studierelaterad ohälsa."

Så här skriver Saco Studentråd om sjukhälsovården i sitt remissvar angående SOU 2009:28 Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och flexibelt. Dagsläget är något helt annat. I takt med att offentliga sektorn tvingas skära ner gång på gång krävs idag på olika håll en utredning av den sökande, studenten ifråga. Kuratorers hjälp och dylikt går till de som "behöver det mest/bäst". Vad är det för logik? Alla har väl olika problem, mår man dåligt så mår man ju dåligt. I Göteborg ser läget ut som beskrivits. Ska detta vara statligt ägd skola? Välfärd? Ska man behöva vara rädd för att gå till studenthälsan, bäva för att man inte "kommer in"? Göra sig sjukare än vad man var från början? Ytterliggare ett problem med detta är också att utredningarna av sökande studenter lätt skulle kunna komma att snedvridas. Ju längre detta systemet pågår, ökar risken att mentaliteten vänder till något liknande "Rädda dem som räddas kan."

Skolminister Jan Björklund profilerar på en valaffisch där texten "Sverige ska vinna Nobelpris. Inte bara dela ut dem." pryder utrymmet. Det kanske är ett mål som kan vara lättare att nå om studenter och forskare på högskolor och universitet runtom i landet har rätt till den hjälp som många någon gång i livet behöver. Alla har rätt att må bra.

Feministiskt Initiativ?

"Tanken är att mer resurser till den offentliga sektorn ska leda till att lönerna höjs inom vård, skola och omsorg. Denna strategi för höjda kvinnolöner bortser dock helt från de underbetalda kvinnorna inom den privata sektorn."

Gudrun Schyman föreslår nu en statligt inrättad fond för att jämna ut löneskillnader mellan kvinnor och män - inom den privata sektorn. Josefin Brink svarar på Schymans debattinlägg. Brink ställer frågan varför skattebetalare ska finansiera privatägda företags löner. Dessutom påpekar hon att problemet inte ligger i att det saknas pengar - det är systemet det är fel på. Att Tv-sändningen med Lars Ohly kunde bli ett så bröstpump-fixerat samtal handlar inte om att vänstern tvingar småbarnsmammor från amningen - för det gör vi inte. Diskussionen mynnar ut i att samhället lägger ansvaret på mammorna - ammar man inte är man en dålig mor. Detta gör också att lönerna kan pressas, eftersom en kvinna inte är lika säker arbetskraft som en man. Följden blir att småbarnsfamiljer rättar sig efter systemen som finns, annars skulle de förlora flera tusen i månaden. Och så här snurrar det på. Frågan om föräldraförsäkringen är beroende av frågan om kvinnolönerna. Och tvärtom.

Schyman nämner problemet själv; "Vi vet av erfarenhet att resurstillskotten till offentlig sektor hittills inte har resulterat i ett minskat lönegap – av det enkla skälet att kvinnors löner inte prioriteras framför andra behov i den offentliga sektorn." men hon missar hela poängen. Med hennes förslag blir det precis som de gamla avlatsbreven. Modellen är även likadan för utsläppsrätterna. Som storföretag kan man köpa ryggen fri.

Stärk arbetsrätten!

Finns det saker som jag måste utsättas för bara för att jag är 20 år? För att jag är tjej? Student (och därmed sommararbetslös)? Precis som man tydligen bör räkna med att bli lite åsidosatt på bostadsmarknaden (för hur många ungdomar har inte bott i små krypin för hutlösa priser, eller för den delen - hur många ungdomar tvingas att bo hemma tills dem är 25?) bör man alltså fortfarande räkna med att arbetsmarknaden inte är en särskilt lämplig plats för oss under 30.

Jag studerar vid högskolan och frilansar med det mesta som innefattar kreativitet och framträdande. Film, teater, ljud- och ljussättning, scenografibygge. Att jag har valt en bransch som står mer eller mindre utan pengar är en sak. Att jag blir hunsad med på min arbetsplats är en helt annan. Det är sagt att artister/skådespelare och scenarbetare utför ett arbete som är av samma kaliber som gruvarbete. Skitfarligt, helt enkelt. Enligt mig finns det ett visst ansvar i att göra en arbetsplats så säker som möjlig att jobba på. Underhålla scenen, kan ju vara en bra idé.

Sommaranställningen innebar att jag skulle sätta ljud och ljus på en föreställning. I knappt en månad satt jag på ett dammigt loft och reglerade mikrofoner och spotlights. Detta loft är uppskattningsvis 3,40 meter högt, med endast mjukisolering i vissa delar av golvet. Loftet har inga säkerhetsräcken, eller någon form av stabil trappa. Det är stege som gäller. I showen användes eldkonst, och allting var preparerat för att vara säkert för publiken samt ensemblen. Varken fläktmöjlighet, brandsläckare eller brandfilt fanns att tillgå uppe hos mig och tekniken. Och tro mig, tekniska prylar brinner bra.

Förutom allting som saknades av fallsäkerhet och brandsäkerhet så fanns det en väldig massa andra saker. Bland annat bestod tekniken av elva stycken lampor 3000 grader varma - vardera. Ovanvåningen med sina tre millimeter dammlager var full med prylar som inte lämnade någon som helst fri passage. Och här befann jag mig, under de allra hetaste dagarna i juli 2010. Som vi alla vet stiger värme uppåt. Jag har även blivit utskälld för att inte ha tagit hand om saker som låg utanför mitt arbetsområde.

Min sommaranställning hade inte några skriftliga avtal, inte något ob-tillägg och ingen försäkring för anställd. Jag visste inte heller med säkerhet vilken totallön jag skulle få, eftersom det inte fanns papper skrivna. Med andra ord fanns det inga arbetsrättigheter, bara plikt. Skattepengar drogs precis enligt reglerna.

Jag vet att alla med lite ålder oftast har råd att säga nej till ett sånt här jobb. Det är ingen fyrtioåring som förväntas att ta anställning av denna typ, och antagligen skulle ingen ens komma på tanken att fråga fyrtioåringarna. Men bland ungdomsarbetslösheten, där kan man hitta de villiga! Om jag inte hade fått det här jobbet hade jag inte haft pengar alls i sommar, och fått låna ännu mer pengar av mamma för att klara hyran. Dessutom är jag som ung hungrande efter erfarenhet och kontakter inom det jag utbildar mig till. Jag undrar hur mycket jag måste åldras och hur manlig jag måste bli för att få bra arbetsvillkor.

Regeringen gör ingenting åt bostadsbristen

Likt resten av Sverige rapporterar hyresgästföreningen i Landskrona att det finns för lite hyresrätter och att det är för dåligt upprustade. Detta gör de självklart inte av en slump, regeringen företräder överklassen och man vill hellre att bostadsrätter byggas än hyresrätter så de som har mest pengar slipper stå i kö och kan köpa sin lägenhet istället. Bland det första den borgerliga regeringen gjorde, alltså bland det som de borgerliga tyckte var sämst i Sverige var att ta bort ett investeringsstöd som gjorde det billigt för företag att bygga hyresrätter. Efter det har byggandet av hyresrätter minskat med minskat med 66 % mellan 2006 och 2008. 

Regeringen har försökt med reformer för att minska bostadsbristen dock, man har gjort i stort sätt allting som finns att göra - utan att bygga de hyresrätter som behövs. Det går 128 000 ungdomar utan bostad och det enda regeringen har försökt med är att göra det lättare att hyra ut sin vind eller liknande. Bostad borde inte vara en vara som alla andra utan en rättighet, förrutom rätten att kunna flytta när man vill drabbar det även många studenter eller arbetslösa då de inte kan flytta dit de önskar pga att det inte finns lägenheter de har råd att bo i.  Det finns ett enkelt svar på vad man ska göra åt bostadsbristen - bygg bort den! Återinför investeringsstödet och använd några av de 100 miljarder som regeringen sänkte skatten med. Det hade de flesta tjänat på.

Flykting i 62 år

1948 utropades staten Israel som en självständig stat, med förintelsen i färskt minne tvekade inte väst att snabbt erkänna och hjälpa det nya imperialistiska spädbarnet. Detta året är även känt som ”Al-nakba” för oss palestinier, den stora katastrofen.

Detta medförde givetvis att många palestinier flydde till grannländerna och min släkt sökte sig till Libanon, hit kom man med en massa andra palestinier utan någon egendom överhuvudtaget och FN startade ett slags projekt som kallas för ”UNARWA”, som skulle hjälpa att bygga tillfälliga flyktingläger, som man då trodde det var.
Men dessa flyktingläger utvecklades till småstäder och palestinierna rustade upp sig, för nu var man på libanesisk mark och mötte en ny fiende. Man började bygga en egen slags skyddsarme ”Fidayin” som skulle hindra libaneserna och den libaneisksa armen ifrån att anfalla dessa flyktingläger, och än idag vågar inte armen komma in hit.

Dessa flyktingar som kom hit fick ingen libanesisk identitet eller libanesiskt personnummer, inte heller deras barn eller deras barnbarn. Man kan helt enkelt säga att de är papperslösa. Det har uppstått en slags proteströrelse här på sistone, detta gör att palestinier inte kan resa, och palestinier har inte rätt att arbeta inom ”fina yrke” som polis, läkare, advokat och ingenjör. Men de värsta av allt är att Palestinier inte har någon arvsrätt, och detta är ett smart kort av den libanesiska regimen. Detta gör att palestinier inte köper egendom.

Jag åker i Taxi med en libanes, han får syn på min tatuering där det klart och tydligt står ”Palestina”. Han säger ”Välkommen palestinier, ni är ett bra folk” Han säger snabbt att han är shia muslim och detta för att det är allmänt känt att shia muslimerna stöder palestinierna. När jag frågar han vad han tycker om att palestinier särbehandlas svarar han:

”Detta är rasism, berätta detta till dina vänner i Sverige. Regeringen är rädda för er palestinier, ni har mer kunskap än hela libanon tillsammans. Gå in i flyktinglägren och räkna hur många välutbildade ni har och jämför det med libaneserna. ”

En liten kille berättar för mig vad en soldat en gång sade till honom ”Juden, tänk dig juden har rätt att ärva, köpa mark och jobba som läkare, men inte du din smutsiga palestinier.” Men hans kompis sticker snabbt in och säger:

”Vi vill inte ha deras smutsiga jobb, vi vill inte ha med libaneserna att göra. Det är endast ett folk i desperation och utan någon tro på ett eget land som börjar assimilera sig och beblanda sig med libaneserna. Vi vill vara segregerade, vi har en fin kultur, ett fint språk och ett vackert land vi ska återvända till om Gud vill!”

Det är precis så jag upplever det när jag pratar med folk om det. Man vill gärna ha rättigheter, man vill gärna ha rösträtt, kunna besöka andra länder och köpa mark. Men man vill inte förlora sin Palestinska identitet, man vill inte bli libanes. Detta för att man än idag säger ”Vi ska återvända” och en gammal dam ler åt mig och visar upp nyckeln på hennes 70 år gamla hus som hon säger hon ska använda innan hon dör.

På min farfars papper som bott här i över 60 år står det än idag ”Flykting”, frågan är hur länge palestinierna orkar vara flyktingar och håller ut i dessa flyktingläger, och samtidigt orkar kämpa mot alla fiender man har.

Det handlar om klass

Hur ska vi minska brottsligheten? Att den ska minska är väl alla mer eller mindre överens om. Dock håller jag ju inte med borgarna när de målar upp skräckscenarion om hur mycket större brottsligheten är idag än för 30 år sedan, hur många kriminella ungdomar det finns som driver omkring på våra gator och att man bör vara rädd och på sin vakt varje gång man går utanför sin dörr, för "tänk om någon bär kniv, kommer att skjuta dig, råna dig osv".

Men hursomhelst, brottsligheten är ett samhällsproblem (precis som det var för 30 år sedan) och den måste minska. Frågan är då bara hur man ska gå tillväga för att göra det. Högerns relativt nya, "ofelbara" sätt är övervakning, och det i mängder. Det ska vara övervakningskameror vid varje husknut, avlyssnade telefoner, filtrerade mail och allt annat du kan tänka dig för att verkligen ta bort människors privatliv.

Kommer detta att minska brottsligheten? Troligtvis inte. Kommer det att skapa ett övervakningssamhälle där integriteten hos människor kränks så till den grad att man tillslut inte har någon kvar? Troligtvis.

För att överhuvudtaget kunna prata om att minska kriminalitet måste man ta reda på var den kommer ifrån, och varför. Brottslighet beror oftast på var man bor, vad man jobbar med, vilka sociala förutsättningar man har osv. Brottsligheten är större i bortprioriterade arbetarklassområden där folk har låglönejobb, är arbetslösa och inte har rätt förutsättningar. Din livssituation är det som bestämmer om du mer eller mindre tvingas att begå vissa typer av brott. Inte din etniska bakgrund, din "lathet" eller huruvida du har fått tillräckligt mycket "diciplin" i skolan.

Det handlar alltså om klass.

Och för att på riktigt få bukt med problemen med kriminalitet måste vi först och främst prata just klass, och hur vi ska kunna minska klasskillnaderna, rusta upp arbetarområden, minska rasismen och förändra människors sociala förutsättningar. Inte sätta upp kameror, ge hårdare och längre straff eller läsa allas mail och sms.

På Drottninghög i Helsingborg har Länsstyrelsen beslutat att man inte ska sätta upp övervakningskameror, samma sak i Ängelholm och i Landskrona har kameraövervakningen efter två år slutat (dock funderar polisen på att sätta igång dem igen). Men i Malmö vill moderaterna sätta upp ännu fler kameror i city, i Eslöv finns dem redan och många andra städer använder samma övervakningstänk när det kommer till att minska brottsligheten.

Mer övervakning kommer inte att minska kriminalitet, det kommer dock satsningar på utsatta områden, ett utökat socialt skyddsnät, minskad arbetslöshet, en större offentlig sektor och en upprustning av välfärden att göra. Kort sagt, minska klasskillnader så minskar brottsligheten.

Näringsfull mat till våra elever eller profit åt storföretagen?

När gymnasieeleverna i Helsingborg återvände från lov fick man sig en högst obehaglig överraskning. Det multinationella företaget Sodexo hade tagit över matserveringen som tidigare drivits av kommunen. Det ska inte sägas att skolmaten var perfekt, men klagomålen ökade markant både från personalen och de som gick på skolan sen Sodexo tog över. Det gick så långt att eleverna organiserade sig och skapade nätverket Hungriga elever som bland annat kräver att kommunen tar över matbespisningen igen.

Det ska tilläggas att det inte bara är eleverna på de kommunala skolorna i Helsingborg som är missnöjda. I Höganäs har det moderata styret brutit avtalet med Sodexo och på skolorna har även personalen uttryckt sitt missnöje, både i en intervju av nätverket och från fackligt håll. I andra delar av världen, t.ex. i USA har personalen protesterat mot samma företag.

Man kan tycka att det är självklart att våra skolelever i Helsingborg ska få äta näringsrik mat och att med alla de här protesterna som grund kommer att leda till att det borgerliga styret i Helsingborg återkommunaliserar skolmaten igen. Det tror dock inte jag. Det är uppenbart att högern i Helsingborg tycker det är viktigare att sänka kommunalskatten än att elever kan äta sig mätta och orka med skoldagen. För inte är det för eleverna de godkände privatiseringen, inte för personalen heller som sliter ut sig efter privatiseringen. De enda som tjänar på privatiseringen är Sodexos chefer och Helsingborgs överklass som fått sänkt skatt.

För oss socialister är det en självklarhet att skolelevers rätt till näringsrik mat i skolan sätts före högerns vinstintressen. Det enda sättet vi kan garrantera det på är att kommunen får ta tillbaka ägandet av skolköken. Klasskonflikten är tydlig, vilken sida står du på?

Var ska vi bo?

Det råder akut bostadsbrist i de flesta skånska kommuner, och den kommer att växa, bland annat i Malmö räknar man med att bostäderna snart inte räcker till för invånarna. När man pratar om att "satsa på bostadsmarknaden" menar högern att satsa på höginkomsttagare, och att bygga dyra villor och bostadsrätter. Det är inte det som behövs. Vi behöver bra, billiga bostäder som vanliga människor har råd med.

De borgerliga politikerna struntar praktiskt taget i att skapa bostäder efter behovet hos folket. Man satsar på områden med lyxbostäder som till exempel vid Nyhamn i Landskrona , där man planerar att bygga ännu fler dyra bostadsrätter för att locka rika skattebetalare till kommunen. Samtidigt ska de borgerliga politikerna tillsammans med det kommunala förvaltningsbolaget Landskronahem, omvandla hyresrätter i bostadsområdet Öster till bostadsrätter, för att "bryta segregationen". Att bygga nya lyxboenden och att göra om de bostäder som folk faktiskt har råd att bo i till dyra bostadsrätter kommer inte att bryta segregationen. Det kommer bara att skapa större klassklyftor och tvinga arbetare, unga och låginkomsttagarna ut från staden till bortprioriterade områden utanför de styrande politikernas synfält.

Vi behöver hyresrätter! Bra och billiga sådana. Högern kan prata hur mycket som helst om att "bryta segregationen" och skapa "attraktiva områden", men i slutändan är allt det handlar om när de planerar sina rikemansområden att serva överklassen. Men var ska vi andra bo då? Vi tvingas bo hemma längre, bo på vänners soffor, teckna osäkra 2a-och 3e-handskontrakt och skrapa ihop pengar varje månad för att ha råd med hyran. Vi tjänar inte på högerns politik, vi tjänar på att det byggs bra bostäder som vi faktiskt har råd att bo i.

Världens mest jämställda land

Det pratas ofta om Sverige som världens mest jämställda land. För vilka då? Var finns jämställdheten?

Det sitter fortfarande främst vita män på diverse styrelseposter och höga löner. Män har också högre lön även bland lågavlönade sjuksköterskor och förskollärare. På stadsbussar är det vanligaste att jag möts av en manlig invandrare som chaufför. De allra flesta av skolans städerskor är kvinnliga invandrare. Samtidigt står Louise Erixon från Sverigedemokraternas ungdom och talar om feminismen på ett torgmöte i Helsingborg. Här pratas inte om motsättningar mellan män och kvinnor i det svenska samhället. Endast diskriminering av muslimska kvinnor nämns. Det talas feminism i samma andetag som en muslimsk kvinna är sämre än en svensk. Muslimer är ju enligt SDU lite sämre överhuvudtaget, av den enkla anledningen att de är muslimer.

Det finns bra utbildning och dålig utbildning, till bekostnad på varandra. Elitklasser i skolan är ett nytt fenomen och för mig är en elitist lika illa som en rasist, eftersom man gör skillnad på folk och folk. Senaste nyheten jag såg kring elitklasserna var att sådana planerades att startas upp i Rosengård. Underbart. Först ska människor bli stämplade av rasister och annat likvärdigt med diverse tillmälen, och sedan ska barnen ställas mot varandra i skolan? Hur tänkte politikerna här? Många undersökningar har gjorts, otaliga gånger, men med samma slutsats. Elitklassen gynnar inte någon.

RUT-avdraget, mer känt som hushållsnära tjänster, är inte jämställt på något sätt. Visst kan det vara bra för en kvinna att få lite städhjälp, men vem tänker på kvinnan som anställts för att städa? Hon har med största sannolikhet inte råd att låta någon städa hemma hos henne. Därför städar hon hemma hos någon annan och får dålig lön, och städar dessutom hemma hos sig själv. Har hon en man/sambo gör kvinnan enligt statistik 80% av det obetalda arbetet hemma. Detta inkluderar matlagning, städning, umgänge med barnen, läxläsning etc. Är det så att kvinnan är ensamstående städar hon mindre än kvinnor som har partner, eftersom hon då har en person mindre att städa upp efter.

HBT-rörelsen har många framgångar, men homosexuella har inte alltid samma självklarheter som de som anses inkluderas i normen. Dessutom har män inom HBT fortfarande större utrymme än kvinnorna inom HBT.

Det pratas ofta om Sverige som världens mest jämställda land. För vilka då? Var finns jämställdheten?

Det var en gång...

Det var en gång en prinsessa som träffade en pojke från landet, och de blev kära. Hennes pappa Kungen blev så glad, så glad och ställde till med stor fest, och bröllopet betalade han med pengar som han tagit från folket...

Var hittar vi vanligtvis kungar, drottningar och prinsessor? I gamla feodalsamhällen och äldre sagor. Och i Sverige. Att vi fortfarande har ett kungahus är egentligen mycket märkligt. Kungen har ingen reell makt, utför inget speciellt uppdrag och har inte möjlighet att fatta några beslut. Ändå sitter han och hela den kungliga familjen där på slottet och "representerar" Sverige, med hjälp av våra skattepengar (man hade kunnat göra mycket för 125 miljoner, vi råkar ju faktiskt ha en offentlig sektor som verkligen skulle behöva en upprustning). Poängen med skatt är att den ska gå till staten och därigenom tillbaka till folket, inte till några få människors lyxvardag i Stockholm.

Att ha ett kungahus är ett föråldrat system och representerar inget annat än gamla maktstrukturer. Att folket dessutom ska bekosta det, och därtill alla bröllop, fester och andra spektakel de får för sig att ha, är helt orimligt.

Det pratas om hur det kommer att bli när Victoria tar över tronen, och om kungen ska lämna över den innan han dör och så vidare. Men det är en icke-diskussion, det kvittar vem som sitter på tronen, det kommer att vara lika odemokratiskt och lika stort skatteslöseri oavsett om det är Carl Gustav, Victoria eller Kalle Anka som för tillfället är statschef.

Och det räcker tydligen inte att bara staten ger dem pengar, kommunerna bidrar också till Victoria och Daniels bröllop med fina bröllopspresenter och gratulationshälsningar. Bland annat ger Svalöv dem en soffa, Landskrona gratulerar med några träd och Trelleborg satsar på ett jättelikt blomsterarrangemang dagen till ära. Jag menar, kom igen, menar ni på allvar att det inte finns något bättre att lägga dessa pengar på? Nej, jag säger som HDs kulturchef: Monarkifri zon NU!