Sociable

onsdag 11 februari 2015

Idag kände jag mig inte trygg





Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Jag minns känslan när jag som fjortonåring började resa till Malmö på helger och lov. Det kändes stort och spännande. Inga föräldrar, och jag kände mig nästan vuxen.
     Känslan av att besöka både nya och gamla platser sitter i. För bara ett par år sedan åkte jag spårvagn genom Göteborg själv. Jag tror att jag fnissade hela vägen. Då var jag 22 år. Det är någonting med resandet, med att upptäcka nytt, att upptäcka mig själv, att upptäcka andra. För alla ska vi någonstans. Alla på spårvagnen eller på Centralen eller på bussen ska någonstans, till jobbet, till läkarbesöket, till universitet, till praktikplatsen, kanske köpa en smörgås på Pressbyrån på vägen. Vissa av alla i myllret är redan på jobbet eller praktiken; busschaufförer, lokförare, kassörskan på Pressbyrån, de i Centralens olika restaurangkök. Alla ska någonstans, ska någonting - och alla hör ihop.
     Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Inte bara för resandet och för de nya äventyr och utflykter som byggnaden på något sätt blir symbol för, utan för att där finns så mycket annat. Centralen har en härlig akustik, både i gamla och nya delen av byggnaden, och i Glashallen finns ett fantastiskt ljusinsläpp. Det kommer många härliga dofter för massa olika restauranger och caféer.

Idag reste jag med tåget från Eslöv och hoppade av på Malmö C. Från perrongen tog jag rulltrappan upp till Glashallen, och sedan gick jag ut till stadsbussarna. Jag noterade att jag hade andan i halsen, och lätt förhöjd puls, hela vägen. Lite väl mycket på helspänn för att vara en vanlig onsdag klockan ett på eftermiddagen. Men något i min kropp sa att jag måste vara beredd på att skrika, på att slå tillbaka, på att försvara - mig själv eller någon annan. Något i min kropp gjorde att jag scannade av lokalen. Vissa lokalvårdare hade samma gula färg som ordningsvakterna på sina jackor, men avslöjades av den obligatoriska städvagnen. Jag andades ut. Ett par kvinnor bakom mig samtalade och ordet "polis" nämndes. Jag ryckte till och vände mig om.
   

Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Men idag, den 11 februari 2015, gick jag igenom utan att höra akustiken, utan att känna dofterna. Idag kände jag mig inte trygg.



















Bookmark and Share 

lördag 10 mars 2012

Vem ser alla barnen?

S:t Johanneskyrkan i Malmö, Mässa om kvällen TEMA: Ondska

Louise Buenafe Mistén


Jag undrar vem som ser alla barnen som ingen ser

för jag vet inte hur lite pengar

och hur lite husrum

och hur lite värdighet

det krävdes för att hon skulle våga sig fram till oss

men det jag vet är

att jag svek för när jag,

trots språkbarriärerna, förstod att hon frågade om mig

och att han svarade att jag inte bodde där i alla fall,

valde jag den enkla vägen: Att väja med blicken,

glida bort från alla hennes ”s’il vous plaît, monsieur, s’il vous plaît”

och in till närmsta juvelerare


Thomas kom in efter tio minuter och tydligen

hade hon bett om något så konkret som en smörgås (!)

men när jag rusade ut ur butiken igen

på väg mot den mänskliga rättigheten

att få äta sig mätt varje dag

var hon borta

Den skammen vaknar jag med varje morgon


Jag vet inte hur många gånger den unga kvinnan

med tomt ansiktsuttryck har bäddat ner

de båda barnen med smutsigt hår

i den sönderslagna telefonkiosken

och jag vet inte hur långt

dessa barn tvingas vandra

om nätterna för att inte dö

och dö och dö

och jag förstår inte

varför världens resurser fördelas som dem gör


Jag har tappat räkningen nu

på hur många gånger

Israel har stoppat bränsletillförseln in till Gaza

för det är tyst i media

men jag har ju i alla fall förstått

att det finns de som tjänar stora vinster

på en viss okunskap i allmänhet

och på en specifik oinformation i synnerhet

för det vi inte vet

har vi inte ont av

och är ingen skada skedd

så finns det ingenting att reparera

så jag tror att vi vet för lite

om Gazaremsan

Alla vi

i detta rum

vet för lite om Gazaremsan

Men det drivs ju ett nytt krig nu,

ett intressant krig

De kallar det visst för Melodifestivalen


Och problemet med hela detta system

är den inneboende ordleken,

den där ekvationen som betyder

att så länge någon vinner på

otillgänglig information så
finns det alltid någon

som förlorar

så jag vet inte

vem som ser alla barnen som ingen ser

som bara dör och dör och dör,


eller vem som ser alla barnen som faktiskt lyckades överleva –

och därmed misslyckades med hela sin befrielse

Ni vet, de där som står och sliter på ett förgiftat fält,

för att någon här inne helst ska få tag på billigt kaffe,

och när de dör efterlämnas och lämnas fem

redan alltför hungriga barn åt sitt öde

som bara innebär att de kommer att dö

och dö och dö och dö och dö

och jag undrar:

Vem ser alla dem?

onsdag 18 januari 2012

Jag vill berätta för Bingsgård om händelserna i Malmö

Denna debattartikel blev publicerad i Kristianstadsbladet och Aftonbladet under vecka 3, 2012.


”Malmö – en pangstad nära dig!”, ”Kom till Malmö och träffa folk” och ”Här skjuter vi inget på framtiden – vi skjuter idag.” Torsdagen den 12/1 twittrar Trelleborgs kommunalråd Ulf Bingsgård (M), flera idéer till Malmös nya slogan. Lördagen därpå förklaras det i Kristianstadsbladet som ett skämt. Jag förstår inte skämtet. En kvinna sköts till döds i sitt hem så sent som kvällen innan twitteruppdateringarna. Bingsgård menar att han ”ville lyfta en debatt”. Händelserna och samhällsproblemet i Malmö påverkar ju Trelleborg också – om alla polisresurser läggs i Malmö.


Jag vill berätta för Bingsgård om händelserna i Malmö. Vissa skaffar sig vapen och försvarar sina ekonomiska intressen. Andra dör – skjuts ihjäl, förblöder på öppen gata och har kanske inte ens hunnit fylla sexton år. När det gäller de anhöriga är journalisthedern som bortblåst. Varje skott förändrar nog minst tio liv. I Malmö sker sorgen, rädslan, ilskan, frustrationen. Jag vill så gärna berätta, men jag tror inte att Bingsgård skulle lyssna. Han verkar nöjd bara Trelleborgs polisstyrka får rätt antal man.


Om någon tog illa upp kan man ”höra av sig och fråga. Då får man en diskussion”, säger Bingsgård. I slutet av artikeln inser Bingsgård ändå att hans kommentarer kan tolkas negativt. ”Som alla andra lär jag mig sociala medier efter hand.” Lär sig Bingsgård att visa respekt efter hand också? Det är så mycket jag vill fråga. Tyvärr svarar Ulf Bingsgård inte på mina mail.

torsdag 30 juni 2011

Sänk studiestödet för humaniora och konst

I dagarna kunde höras och läsas i medierapporteringen att Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet (det vill säga öka lånedelen av studiemedlet) för humaniora och konst. Det tyckte jag var helt vansinnigt och skrev därför det här:

Hej!

Jag är nyfiken på varför man inte föreslagit att utbildningsplatserna ska minska, och på så vis spara pengar som kan gå till andra kurser, program eller skolan i helhet? Om SN tog in det i kalkylen skulle det inte heller utbildas för många i förhållande till hur stor efterfrågan branschen har.

Med vänliga hälsningar
Louise Buenafe Mistén

Ps. Jag har fått veta av en vän som studerar till meteorolog att det utbildas vansinnigt många i jämförelse med hur många som arbetar med det idag. Inkluderas dessa fysiker också i SN:s förslag?

Malin Sahlén svarade:

Hej,


Så kul att du har läst rapporten, tack för dina synpunkter!


Vår tanke med rapporten var att visa att det finns vissa utbildningar som leder till utbildningsval som på lång sikt är negativa för en persons livstidsinkomst och chanser på arbetsmarknaden. Risken att inte få ett jobb kan dock vara svårt att överblicka för en blivande student. Därför är det rimligt att utbildningssystemet också ger vägledning så att personen kan göra ett genomtänkt utbildningsval. Tyvärr framställdes våra förslag i media på ett sätt som inte helt speglar vårt resonemang i rapporten. Till exempel vill vi inte alls hindra personer från att göra fria val till högre studier eller peka ut enskilda inriktningar. Vi vill att man som blivande student ska tänka på att studierna är investeringar i mycket tid och pengar – man bör få en chans att göra väl informerade val.


Vad vi vill, är följande:


- Det måste finnas jobb för unga människor, så att man inte att sysselsättningsbrist väljer studier – det ska man ju göra av intresse och med tanke på sin framtid. Därför måste arbetsmarknaden fungera så att det finns fler jobb, för dem som egentligen vill jobba.


- För det andra måste universitetens incitament förändras. Det är inte vettigt att högskolorna kan starta vilka utbildningar som helst och för detta få statliga medel. Idag finns väldigt många utbildningar med tveksamma syften – och då menar vi s k hobbykurser och exempel kan vara Harry Potter och hans världar; Kreativ matlagning; Svampkunskap, osv. Vi vill att studenternas faktiska framtidschanser ska vägas in i universitetsanslagen.


- Vi vill också justera bidrags- och lånedelarna i studiemedlet. Den som har hög chans till jobb kan få lägre låneandel och högre bidragsandel, och omvänt för utbildningar med låga chanser till jobb. Här är det viktigt för oss att poängtera att vi inte pekar ut särskilda utbildningar – det var just här som medievinklingen brast – utan det handlar helt enkelt om kurser/utbildning med tveksam nytta för studenten. Vi tror att man på så vis kan ge blivande studenter en signal om hur framtiden brukar se ut. Man är fortfarande fri att välja, men en mild signal om vad man väljer. Det skulle kunna fungera på samma sätt som differentierade avgifter till a-kassan, som styrs just av arbetsmarknadssituationen, eller för den delen att olika bilmärken kostar olika mycket att försäkra.

Här finner du rapporten om du vill läsa mer själv:

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/ungdomsarbetsloshet/konsten-att-strula-till-ett-liv_136378.html

På söndag har vi ett seminarium med en djupare diskussion. Du är välkommen!

Hälsningar

Malin

Varpå jag skrev:

Hej!

Efter att ha läst rapporten kan jag inte hålla med om att ni inte pekar ut särskilda utbildningar. Det fokuseras alldeles särskilt på humaniora och konst i de olika tabellerna och bilderna. Det läggs stor tyngdpunkt i hur lång tid det tar för humanisterna att utbilda sig och inom hur lång tid dessa sedan är på arbetsmarknaden. Detta jämförs med motsvarande siffror för studenter inom teknik och tillverkning. Andra utbildningsområden utpekas överhuvudtaget inte samma utsträckning.

Vad som inte vägs in i rapporten är hur mycket mer kunskap som ofta krävs inom till exempel teknik, samhällsvetenskap, psykologi och filosofi för att kunna tillgodogöra sig en examen inom humaniora och konst. Ofta har humanisterna studier och examina inom flera områden för att kunna utföra sitt arbete. Jag kan dessutom tänka mig att 7,5 hp Ortsnamn är bra för de som studerar till exempel geografi, historia, statsvetenskap och urbanism. Svampkunskap är säkerligen nyttig kunskap för botaniker, studerande inom alternativ läkemedelskonst och terapi samt hotell- och restaurangbranschen.

Rapportens klara utpekande av just humaniora och konst samt resonemanget om att människor skulle göra sina studieval främst beroende på den framtida inkomsten -

"Om de som väljer inriktningar inom humaniora och konst endast tjänar hälften så mycket som de som väljer tekniska inriktningar borde fler söka sig till de tekniska utbildningarna"

- indikerar att Svenskt Näringsliv tänker i siffror och pengar. För en student som väljer att studera inom teknik och utveckling men som inte är ett dugg intresserad av ämnet kommer studierna att ta längre tid, än för någon som brinner för valda utbildningen och yrket.

Yrkesutövare inom humaniora och konst är ofta starka inom eget företagande. Att arbeta inom detta fält är ofta svårt, slitigt och tidskrävande och ger låg inkomst. Svenskt Näringsliv talar ofta gott om egna företagare, och vad jag har förstått förespråkar Svenskt Näringsliv mer egenföretagande. Enligt tabellerna i rapporten påvisar författarna själva att studie- och arbetsgruppen inom humaniora och konst är en av de med allra lägst inkomst. Författarna föreslår sedan att höja skulderna i synnerhet för denna arbetsgrupp. Jag är nyfiken och undrar vad Svenskt Näringsliv har emot just konst- och kulturarbetare.

Rapporten ger inte en mild signal som Svenskt Näringsliv vill antyda. Rapporten är nästintill ett förslag på stoppkrav att utbilda inom humaniora och konst. "En mild signal" och "väl informerade val" skulle vara att förespråka begränsningar i antalet utbildningsplatser, samt att ge de blivande studenterna just information.

Med vänliga hälsningar
Louise


Jag kom på att jag glömde skriva ”Tack för ditt svar!” Frågan är dock om jag är så glad för svaret.


tisdag 26 april 2011

I verkligheten är kärnkraftens förespråkare de mest hänsynslösa

Den 26 april. Att ta sig an dagen – det är nu 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. I väntan hinner tsunamin skölja över Japan och kärnkraftverket i Fukushima havererar.


Kolkraften framhålls ofta som enda alternativ till kärnkraft. Fel. Alternativet är forskning och gemensam kraftsamling. Forska om solenergi, vindkraft, saltkraft, lägesenergi, om hur vi kan ställa om vår energikonsumtion. Sverige har utmärkta väderförhållanden för denna typ av försöksverksamhet. Dra in samtliga utsläppsrätter. Vi kan aldrig nå en bättre klimatpolitik om storföretagen kan välja att betala för att tillåtas göra större utsläpp än andra, och därmed köpa sig förbi problemen. Undersök hur man motverkar att vindkraftsparker i vatten förstör omkringliggande ekosystem, hur man bäst nyttjar återvinning och jobba för att från grunden skapa stryktåligare konsumtionsvaror med längre hållbarhet. Jan Björklund vill att ”Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem.” Han har möjlighet att åstadkomma mer än bara munväder, men kärnkraftsfanatismen står i vägen.


Hur mycket kostar det här vetenskapskalaset, kanske någon tänker. Men i Finland byggs den första slutförvaringen som kommer att vara färdig om ungefär 100 år. Flera experter tvivlar på hur säkert resultatet egentligen blir. Jag funderar på om forskning i förnyelsebar energi kommer att bli så mycket dyrare jämfört med hur mycket vi nu har byggt för kärnkraften – och hur mycket mer vi måste bygga. Lägg därtill för vilka summor vi förstör våra naturvärden med övergödning av våra vatten, sönderfiske, utrotning, fossila bränslen och framför allt västvärldens alla flygsemestrar och arbetsresor. Vi kanske inte ens behöver tänka på sluthanteringen av kärnavfallet. Jorden är nog slutkörd långt innan dess. Snacka om pengarna i sjön.


Jag är uppvuxen med god mat, frisk luft och fantastiska naturminnen. Mina somrar har bestått av rökt lax från rökeriet i Yngsjö, picknickmat bestående kräftstjärtar och färska räkor i Simrishamn. Jag njuter av hundpromenader, att ströva i Vattenriket Kristianstad och det är minsann inte en riktig höst förrän jag står på knä i Kristianstads skogar och letar trattkantareller. Det ska vara gött att leva. Jovisst. Men i hur många generationer till kan man plocka svamp? Vad är allemansrätten värd i framtiden? Jorden och atmosfären är en kropp, och precis som människokroppen tar den åt sig allt man stoppar i den – och sprider det. Vi utarmar vår jords naturliga skydd och eget försvar, vi överutnyttjar resurserna, och pratar samtidigt om kärnavfallets slutförvaring. Det är att ta död på naturen flera gånger om.


Vi som vill ha en seriös diskussion om kärnkraften har anklagats för att dra nytta av japanernas lidande. Detta argument som försök att sopa ämnet under mattan har även jag själv råkat ut för. Men det håller ju inte. Jag tjänar inte på att över 10 000 är döda och nära 25 000 saknade på grund av flodvågen, att ungefär en halv miljon människor är hemlösa. Haveriet slog ut elsystemet i Fukushima. Varje dag mäts påverkan på människorna och vattnet. Allt som orsakats av tsunamin är fruktansvärt. Jag har suttit framför nyhetssändningarna med tårarna rinnande. Jag tjänar inte på deras lidande. Ingen tjänar på det. Inte ens kärnkraftsindustrin. Det är fasanfullt och förfärligt att japanerna nu måste hantera strålningen också. Som om de inte hade nog.


söndag 6 februari 2011

Ge mig en revolution att vila huvudet emot


Jag har glömt hur man håller tyst

Jag har glömt hur man står still

Jag har glömt bort hur man ser mellan fingrarna

och jag

har ingen aning om

hur man vet hut


Jag har aldrig ägt några skygglappar

Jag behöver väl alla andras framtid lika mycket som min egen,

jag tror ju på mer än bara blod eller vatten och jag tror

att världen går under

om det slutar att handla om dagiskooperativ, om bränder,

om barrikader, blockader, om dans, mat, husrum,

demonstrationer, om folksamlingar, om torg, musik och gatufest

och det är lögn att ensam skulle vara stark för jag,

ja, jag tror på jorden, jag tror på bergen, jag tror på skörden

Jag tror på folket, jag tror på ilskan, jag tror på rörelsen

Jag vet

Att tala är att ta ställning

(Jag tror)

Jag vet

Att tiga är att ta ställning

och jag har valt


Jag har valt för jag har systrar och bröder

Jag har systrar och bröder i Irak, i Palestina, i Tunisien

Jag har systrar och bröder i Egypten, i Argentina och i Sverige

och vi har alla glömt

hur man håller tyst

hur man står still

men vi tänker inte gå härifrån

förrän vi har gjort våra röster hörda.

måndag 22 november 2010

Handling är värt så mycket mer än ord

Vi behöver mer värme i Malmö. Så långt är jag med Sydsvenskan, men att tidningens internetbaserade kampanj ”Vi älskar Malmö” skulle göra någon större skillnad, så som den ser ut idag, är jag ytterst tveksam till. Sydsvenskan driver ”Vi älskar Malmö”-bloggen och publicerar inskickade bilder och texter både i tidningens internetpublicering och i den papperstryckta upplagan. På Facebook kan man kommentera och ”gilla” på kampanjsidan. Enligt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri är meningen att ena och förena malmöborna, att fylla ”en av mediernas viktigaste uppgifter: […] fungera som ett torg för medborgarna”. Malmö är en stad byggd på mångfald och framåtblickande. I stadens uppbyggnad finns en naturlig enighet som inte går att återskapa eller övervinna på Facebook. Per Svenssons uttalande i Tomas Engströms ”Slaget om Malmös själ” i tidningen Fokus är klockrent. Gränserna mellan olika områden håller på att suddas ut, säger Per Svensson. Stockholm och Göteborg däremot har byggt bubblor på ett helt annat sätt, med helt andra avstånd mellan människor och grupper.”


Sydsvenskan skriver att ” skotten förstör så mycket av det som byggts upp.” Detta är ren och skär lögn. Staden lever i skräck, oro och ilska, men vi finns kvar. Mångfalden, kulturutbudet, befolkningen. Allt finns kvar. Värmen som redaktionen säger sig vilja sprida finns också redan här, det handlar bara om hur man riktar den. Av allt att döma är vi många som älskar Malmö, de drygt 14 000 personerna på facebooksidan kan väl inte ha helt fel. Krönikörer har dragit paralleller mellan kampanjen och Birgit ”We shall overcome” Friggebo. För mig finns det dock en viss skillnad, då jag i ”Vi älskar Malmö” ser en potential – som tyvärr inte nyttjas. Var finns de hederliga gamla demonstrationerna när de behövs som mest? Var finns megafoner, hastigt uppslagna partytält, högtalare med musik och varmt te och kaffe till självkostnadspris? Varför arrangerar inte ”Vi älskar Malmö” bussturer så att sportälskande malmöiter tillsammans kan åka och titta på matcher? Hur skapas det gemensamma ”torget” genom att privatpersoner kan skicka in sina favoritbilder tagna var för sig och på olika håll i staden, när man som tidningsredaktion skulle kunna lägga lite krut på att arrangera gemensamma fotodagar i olika stadsområden? Ett gäng journalister och ett gäng glada amatörfotografer skulle kunna lära sig och varandra hur mycket som helst – det är ett givande och ett tagande. Att endast skapa en facebooksida där man ska klicka på ”gilla”-knappen och skriva ”kärleksförklaringar till Malmö” enar inte, det håller oss bara kvar hemma framför varsin datorskärm. Det är på gator och torg kärleken behövs. Det är där skotten avlossas. Det är där rasismen frodas. Och det är där det i slutändan visar sig vilka som älskar Malmö.


Jag minns att det var grått över staden. Grått och mörkt. Från Malmö Central tog jag tåget till Kristianstad och någonstans efter Höörs station sprack molntäcket upp. Det var nog första gången jag såg solen sedan ”den nye lasermannen” smugit sig in i någons artikel. Begreppet blev under kort tid relativt etablerat och spädde på den skräck som redan hade hunnit sätta sig i Malmös kyliga blåst och fallande mörker – den där skräcken som skapar en tryckande känsla i bröstet. Jag är trött på den allmänna medierapporteringen. Det vi får som vardagsmat är skottlossningar, ett brinnande Rosengård och ökad gängverksamhet. I senaste numret av Forskning och framsteg presenterar Henrik Höjer att våldet har minskat sedan 1990-talet, men det är det nog få som vet om eller känner av. Den generella känslan hos folk är förmodligen att det var bättre förr, i alla fall om man ser till dagens bild av våldsbrottsligheten. Att olika medier är duktiga på att bre på, är väl inget nytt. Under helgen då jag var i Kristianstad blev ”den nye lasermannen” anhållen och sedan även häktad – och fick nytt smeknamn dessutom: ”38-åringen”. Alltsedan häktningen följs ett numera sedvanligt intresse i att exponera, hänga ut allt från identitet och integritet till årsinkomst. Sydsvenskans Andreas Persson skriver om ”38-åringens” uppväxt, eventuell psykologisk eller medicinsk status, fritidsintressen, utbildningar, och anställningar. Det hann inte ens gå en vecka innan ”38-åringens” bilder var publicerade i media. Bildpubliceringarna har fått stor kritik eftersom polis och åklagare inte kommer kunna göra sitt jobb. Media har helt enkelt förstört bevismaterial. Polis säger att mediebevakningen kring fallet är snudd på ofredande av anhöriga både till den häktade och till de drabbade. Är det på detta vis vi ska finna värmen i Malmö? Hur då? Kampanjen blir motsägelsefull och inte minst sagt ironisk. Sedan ”38-åringen” häktades har ”Vi älskar Malmö” fortsatt på samma spår, det skrivs kärleksord, bloggas hit och dit, skickas in bilder och filmer. Övriga delar av tidningen har som sagt inte särskilt kärleksfull ton. Jag börjar fundera på om ”Vi älskar Malmö” är en kuliss för något helt annat. Sydsvenskans kampanjblogg har nu tillgång till uppskattningsvis 1000-2000 bilder och filmer, om inte mer – och detta utan att ha behövt skicka ut en enda journalist.