I verkligheten är kärnkraftens förespråkare de mest hänsynslösa

Den 26 april. Att ta sig an dagen – det är nu 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. I väntan hinner tsunamin skölja över Japan och kärnkraftverket i Fukushima havererar.

Kolkraften framhålls ofta som enda alternativ till kärnkraft. Fel. Alternativet är forskning och gemensam kraftsamling. Forska om solenergi, vindkraft, saltkraft, lägesenergi, om hur vi kan ställa om vår energikonsumtion. Sverige har utmärkta väderförhållanden för denna typ av försöksverksamhet. Dra in samtliga utsläppsrätter. Vi kan aldrig nå en bättre klimatpolitik om storföretagen kan välja att betala för att tillåtas göra större utsläpp än andra, och därmed köpa sig förbi problemen. Undersök hur man motverkar att vindkraftsparker i vatten förstör omkringliggande ekosystem, hur man bäst nyttjar återvinning och jobba för att från grunden skapa stryktåligare konsumtionsvaror med längre hållbarhet. Jan Björklund vill att ”Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem.” Han har möjlighet att åstadkomma mer än bara munväder, men kärnkraftsfanatismen står i vägen.

Hur mycket kostar det här vetenskapskalaset, kanske någon tänker. Men i Finland byggs den första slutförvaringen som kommer att vara färdig om ungefär 100 år. Flera experter tvivlar på hur säkert resultatet egentligen blir. Jag funderar på om forskning i förnyelsebar energi kommer att bli så mycket dyrare jämfört med hur mycket vi nu har byggt för kärnkraften – och hur mycket mer vi måste bygga. Lägg därtill för vilka summor vi förstör våra naturvärden med övergödning av våra vatten, sönderfiske, utrotning, fossila bränslen och framför allt västvärldens alla flygsemestrar och arbetsresor. Vi kanske inte ens behöver tänka på sluthanteringen av kärnavfallet. Jorden är nog slutkörd långt innan dess. Snacka om pengarna i sjön.

Jag är uppvuxen med god mat, frisk luft och fantastiska naturminnen. Mina somrar har bestått av rökt lax från rökeriet i Yngsjö, picknickmat bestående kräftstjärtar och färska räkor i Simrishamn. Jag njuter av hundpromenader, att ströva i Vattenriket Kristianstad och det är minsann inte en riktig höst förrän jag står på knä i Kristianstads skogar och letar trattkantareller. Det ska vara gött att leva. Jovisst. Men i hur många generationer till kan man plocka svamp? Vad är allemansrätten värd i framtiden? Jorden och atmosfären är en kropp, och precis som människokroppen tar den åt sig allt man stoppar i den – och sprider det. Vi utarmar vår jords naturliga skydd och eget försvar, vi överutnyttjar resurserna, och pratar samtidigt om kärnavfallets slutförvaring. Det är att ta död på naturen flera gånger om.

Vi som vill ha en seriös diskussion om kärnkraften har anklagats för att dra nytta av japanernas lidande. Detta argument som försök att sopa ämnet under mattan har även jag själv råkat ut för. Men det håller ju inte. Jag tjänar inte på att över 10 000 är döda och nära 25 000 saknade på grund av flodvågen, att ungefär en halv miljon människor är hemlösa. Haveriet slog ut elsystemet i Fukushima. Varje dag mäts påverkan på människorna och vattnet. Allt som orsakats av tsunamin är fruktansvärt. Jag har suttit framför nyhetssändningarna med tårarna rinnande. Jag tjänar inte på deras lidande. Ingen tjänar på det. Inte ens kärnkraftsindustrin. Det är fasanfullt och förfärligt att japanerna nu måste hantera strålningen också. Som om de inte hade nog.