Idag kände jag mig inte trygg

Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Jag minns känslan när jag som fjortonåring började resa till Malmö på helger och lov. Det kändes stort och spännande. Inga föräldrar, och jag kände mig nästan vuxen.
     Känslan av att besöka både nya och gamla platser sitter i. För bara ett par år sedan åkte jag spårvagn genom Göteborg själv. Jag tror att jag fnissade hela vägen. Då var jag 22 år. Det är någonting med resandet, med att upptäcka nytt, att upptäcka mig själv, att upptäcka andra. För alla ska vi någonstans. Alla på spårvagnen eller på Centralen eller på bussen ska någonstans, till jobbet, till läkarbesöket, till universitet, till praktikplatsen, kanske köpa en smörgås på Pressbyrån på vägen. Vissa av alla i myllret är redan på jobbet eller praktiken; busschaufförer, lokförare, kassörskan på Pressbyrån, de i Centralens olika restaurangkök. Alla ska någonstans, ska någonting - och alla hör ihop.
     Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Inte bara för resandet och för de nya äventyr och utflykter som byggnaden på något sätt blir symbol för, utan för att där finns så mycket annat. Centralen har en härlig akustik, både i gamla och nya delen av byggnaden, och i Glashallen finns ett fantastiskt ljusinsläpp. Det kommer många härliga dofter för massa olika restauranger och caféer.

Idag reste jag med tåget från Eslöv och hoppade av på Malmö C. Från perrongen tog jag rulltrappan upp till Glashallen, och sedan gick jag ut till stadsbussarna. Jag noterade att jag hade andan i halsen, och lätt förhöjd puls, hela vägen. Lite väl mycket på helspänn för att vara en vanlig onsdag klockan ett på eftermiddagen. Men något i min kropp sa att jag måste vara beredd på att skrika, på att slå tillbaka, på att försvara - mig själv eller någon annan. Något i min kropp gjorde att jag scannade av lokalen. Vissa lokalvårdare hade samma gula färg som ordningsvakterna på sina jackor, men avslöjades av den obligatoriska städvagnen. Jag andades ut. Ett par kvinnor bakom mig samtalade och ordet "polis" nämndes. Jag ryckte till och vände mig om.
   

Jag har alltid tyckt om Malmö Central. Men idag, den 11 februari 2015, gick jag igenom utan att höra akustiken, utan att känna dofterna. Idag kände jag mig inte trygg.