Handling är värt så mycket mer än ord

Vi behöver mer värme i Malmö. Så långt är jag med Sydsvenskan, men att tidningens internetbaserade kampanj ”Vi älskar Malmö” skulle göra någon större skillnad, så som den ser ut idag, är jag ytterst tveksam till. Sydsvenskan driver ”Vi älskar Malmö”-bloggen och publicerar inskickade bilder och texter både i tidningens internetpublicering och i den papperstryckta upplagan. På Facebook kan man kommentera och ”gilla” på kampanjsidan. Enligt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri är meningen att ena och förena malmöborna, att fylla ”en av mediernas viktigaste uppgifter: […] fungera som ett torg för medborgarna”. Malmö är en stad byggd på mångfald och framåtblickande. I stadens uppbyggnad finns en naturlig enighet som inte går att återskapa eller övervinna på Facebook. Per Svenssons uttalande i Tomas Engströms ”Slaget om Malmös själ” i tidningen Fokus är klockrent. Gränserna mellan olika områden håller på att suddas ut, säger Per Svensson. ”Stockholm och Göteborg däremot har byggt bubblor på ett helt annat sätt, med helt andra avstånd mellan människor och grupper.”

Sydsvenskan skriver att ” skotten förstör så mycket av det som byggts upp.” Detta är ren och skär lögn. Staden lever i skräck, oro och ilska, men vi finns kvar. Mångfalden, kulturutbudet, befolkningen. Allt finns kvar. Värmen som redaktionen säger sig vilja sprida finns också redan här, det handlar bara om hur man riktar den. Av allt att döma är vi många som älskar Malmö, de drygt 14 000 personerna på facebooksidan kan väl inte ha helt fel. Krönikörer har dragit paralleller mellan kampanjen och Birgit ”We shall overcome” Friggebo. För mig finns det dock en viss skillnad, då jag i ”Vi älskar Malmö” ser en potential – som tyvärr inte nyttjas. Var finns de hederliga gamla demonstrationerna när de behövs som mest? Var finns megafoner, hastigt uppslagna partytält, högtalare med musik och varmt te och kaffe till självkostnadspris? Varför arrangerar inte ”Vi älskar Malmö” bussturer så att sportälskande malmöiter tillsammans kan åka och titta på matcher? Hur skapas det gemensamma ”torget” genom att privatpersoner kan skicka in sina favoritbilder tagna var för sig och på olika håll i staden, när man som tidningsredaktion skulle kunna lägga lite krut på att arrangera gemensamma fotodagar i olika stadsområden? Ett gäng journalister och ett gäng glada amatörfotografer skulle kunna lära sig och varandra hur mycket som helst – det är ett givande och ett tagande. Att endast skapa en facebooksida där man ska klicka på ”gilla”-knappen och skriva ”kärleksförklaringar till Malmö” enar inte, det håller oss bara kvar hemma framför varsin datorskärm. Det är på gator och torg kärleken behövs. Det är där skotten avlossas. Det är där rasismen frodas. Och det är där det i slutändan visar sig vilka som älskar Malmö.

Jag minns att det var grått över staden. Grått och mörkt. Från Malmö Central tog jag tåget till Kristianstad och någonstans efter Höörs station sprack molntäcket upp. Det var nog första gången jag såg solen sedan ”den nye lasermannen” smugit sig in i någons artikel. Begreppet blev under kort tid relativt etablerat och spädde på den skräck som redan hade hunnit sätta sig i Malmös kyliga blåst och fallande mörker – den där skräcken som skapar en tryckande känsla i bröstet. Jag är trött på den allmänna medierapporteringen. Det vi får som vardagsmat är skottlossningar, ett brinnande Rosengård och ökad gängverksamhet. I senaste numret av Forskning och framsteg presenterar Henrik Höjer att våldet har minskat sedan 1990-talet, men det är det nog få som vet om eller känner av. Den generella känslan hos folk är förmodligen att det var bättre förr, i alla fall om man ser till dagens bild av våldsbrottsligheten. Att olika medier är duktiga på att bre på, är väl inget nytt. Under helgen då jag var i Kristianstad blev ”den nye lasermannen” anhållen och sedan även häktad – och fick nytt smeknamn dessutom: ”38-åringen”. Alltsedan häktningen följs ett numera sedvanligt intresse i att exponera, hänga ut allt från identitet och integritet till årsinkomst. Sydsvenskans Andreas Persson skriver om ”38-åringens” uppväxt, eventuell psykologisk eller medicinsk status, fritidsintressen, utbildningar, och anställningar. Det hann inte ens gå en vecka innan ”38-åringens” bilder var publicerade i media. Bildpubliceringarna har fått stor kritik eftersom polis och åklagare inte kommer kunna göra sitt jobb. Media har helt enkelt förstört bevismaterial. Polis säger att mediebevakningen kring fallet är snudd på ofredande av anhöriga både till den häktade och till de drabbade. Är det på detta vis vi ska finna värmen i Malmö? Hur då? Kampanjen blir motsägelsefull och inte minst sagt ironisk. Sedan ”38-åringen” häktades har ”Vi älskar Malmö” fortsatt på samma spår, det skrivs kärleksord, bloggas hit och dit, skickas in bilder och filmer. Övriga delar av tidningen har som sagt inte särskilt kärleksfull ton. Jag börjar fundera på om ”Vi älskar Malmö” är en kuliss för något helt annat. Sydsvenskans kampanjblogg har nu tillgång till uppskattningsvis 1000-2000 bilder och filmer, om inte mer – och detta utan att ha behövt skicka ut en enda journalist.