Kartlägg mig

För drygt tre månader sedan publicerades i Fria Tidningen min rapport kring Sverigedemokraternas Ungdoms demonstration och torgmöte som ägde rum i Helsingborg. Dagen efter var jag kartlagd. På internet fanns jag med på bilder från demonstrationen, där jag deltog i motdemonstrationen, mitt namn och citat ur min insändare stod utskrivet. Inte alls oväntat kanske, och på ett sätt hela publikationens poäng. Möjligen dumdristigt – ändock sant. Det är nu på flera olika demonstrationer bevisat. Så här jobbar SD och SDU. Om det sedan riktas mot mig eller mot flickor under tio år, verkar inte vara relevant. Det viktiga är att någon får ta smällen. När dessa människor stöter på motgångar hotar de ofta tillbaka, gärna på ett ganska rått och skrämmande sätt.

Året var 2005, jag var femton år och stod på Kristianstads folktätaste gågata mellan Domus och Lilla Torg och delade flygblad sida vid sida om ordförande Simon Lindberg i dåvarande Nationalsocialistisk front. Hans partipolitik var öppet mer främlingsfientlig än vad Sverigedemokraterna offentligt medger idag. Partiet ifråga var också känt för sina våldsbenägenheter, tendenser som många SD-kandidater säger sig ha ”lagt på hyllan.” Ändå framstår deras dokumentation av motdemonstrationer, dokumentation av och hot mot privatpersoner bra mycket mer våldsamma än vad Lindberg uppträdde mot mig den dagen – lite politiska skämt och gliringar slängde han över, men inte mer än så. Ändå, trots att saker och ting numera tydligen ligger på hyllan, kan vi se hur både SD:s riksdagskandidat Christian Westling och SD:s pressekreterare Erik Almqvist är fulla och återigen – möjligen hotfulla. Man kan ju undra hur långt ner den där hyllan hänger, hur lätt är den att komma åt?

Så sent som idag blev jag, i något som började som en politisk diskussion, kallad för ”en tyst jävla nobody”. Gott, undrar varför de kartlägger mig då? Nobodies-ar utgör väl ingen fara för tuffa gangsters som SD? Det intressanta, och tragiska, är att diskussionen ifråga började kring hur man hindrar SD från att komma in i riksdagen. Min motdebattör ansåg att man borde rösta på Alliansen för att stoppa rasisterna – en röst på Alliansen, oavsett vilken ideologi man själv tror på. Detta är en taktik jag inte har mycket för, varför skulle jag sälja min röst till Reinfeldt? Diskussionen slutade snabbt att vara en diskussion om politik, utan blev snarare en debatt där jag försvarade vad jag sagt i föregående mening med en ny mening. Jag fick till exempel höra, antagligen i någon form av ytterligare personangrepp, att jag ”ju har vuxit upp med en svensk mamma” – något som min motdebattör alltså inte har. Jag är adopterad och personen ifråga är andra generationens invandrare och ingen av oss är accepterad ur SD:s grundläggande synvinkel. Som vänsterdebattör, öppet bisexuell och kulturarbetare med mångkulturella inslag är jag inte heller särskilt välkommen.

Den bittra sanningen här är att SD splittrar. Istället för att stå upp tillsammans i en sakfråga där hon och jag har mycket gemensamt utvecklades vårt potentiella samarbete till en pajkastning, där ord som ”ni röda” och ”röd propaganda” från hennes håll var något negativt. Jag fick också sagt till mig att vi röda borde chilla, inte ständigt måste ”tigga revolution”. Men sanningen är faktiskt att vi måste det. Inte bara mot Sverigedemokraterna, utan även Reinfeldt & Co. För från vilket håll kom från början kravet om burkaförbud, kravet om lägre löner för invandrare, kravet om språktest? Även om jag skulle svälja min väldigt, väldigt röda röst för att hålla SD utanför riksdagen, skulle Alliansen finnas kvar. Och där drar det åt en tyngre rasism än någonsin innan.

Kartlägg mig allt vad ni orkar – det är inte jag som utgör hotet. Det är inte jag som tillsammans med ensamkommande barn, busschaufförer, pizzabagare och falafelförsäljare utgör en fara. SD:s olika representanter och väljare anser att denna fara riktas mot svenskheten, mot traditionen, mot jobben, mot kulturen, mot staden, mot landet, mot julafton. Hotet är uppmålat, SD har fel – det är de som utgör ett hot mot vårt Sverige. På söndag är det val. Och jag tigger, jag önskar och kräver inget hellre än en hejdundrande revolution.