Föregångslandet Sverige dör

Året är 2009. Enligt statistik är Sverige fortfarande världens mest jämställda land. I juni 2009 ställde jag den öppna frågan ”Var finns jämställdheten? Vem är det som är jämställd?” Jag som vänster anser att vi har fortfarande en lång väg att gå. En jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist, könsbaserade löner är fortfarande ett faktum och klassamhället likaså. Tanken på hur det ser ut i alla andra länder skrämmer mig. Året är 2010. Sverige har nu ett rasistiskt parti i riksdagen, ett parti som anser att mångfald är skadligt, att julafton och svenska traditioner är i fara, att vi bör gå tillbaka till bondesamhället och att muslimerna är ett hot mot vår gemensamma nationalitet. ”Den svenska nationaliteten”, bör jag kanske säga. Jag tillhör enligt Jimmie Åkessons beräkningar inte den. ”Den svenska nationaliteten” tänker jag inte säga. Enligt mina beräkningar tillhör jag den, i allra högsta grad. Personligen anser jag att det inte är muslimerna som är ett hot mot julafton, utan snarare är det kommersen som hotar. Jag anser också att istället för att säga bondesamhället så borde man säga slavar. Jag gillar raka rör. SD:s gräsrotsarbetare vill ha feodalism. SD vill däremot inte ha balkanmusik, hiphop eller David Lynch-inspirerade bildprojektioner. SD dömer ut allt som är ”provocerande och störande konst.” I övrigt har vi en ny bostadsminister, som inte tycker att det är hög tid att bygga nya hyresrätter. Studenter kommer alltså fortsätta att tälta i Lund. Bostadsministern, som också har uppdrag som rör det statliga stödet till trossamfundet, anser att man bör integrera religionen mer i vardagslivet. Bra. Glöm inte islam. Sittande jämställdhetsminister får efter valresultatet vara kvar. Hon som inte tycker att det borde finnas individuell föräldraförsäkring eller feministiskt självförsvar. Undrar vad hon tycker om att svenska kvinnor inte längre har fri aborträtt. Vi dör. Jämställdheten dör, om den någonsin fanns. Från och med nu kommer fjortonåriga flickor att dö av blodförgiftning som en följd av smutsiga läkarinstrument. 40-talet, välkommen tillbaka. Grattis Sverige.

Kartlägg mig

För drygt tre månader sedan publicerades i Fria Tidningen min rapport kring Sverigedemokraternas Ungdoms demonstration och torgmöte som ägde rum i Helsingborg. Dagen efter var jag kartlagd. På internet fanns jag med på bilder från demonstrationen, där jag deltog i motdemonstrationen, mitt namn och citat ur min insändare stod utskrivet. Inte alls oväntat kanske, och på ett sätt hela publikationens poäng. Möjligen dumdristigt – ändock sant. Det är nu på flera olika demonstrationer bevisat. Så här jobbar SD och SDU. Om det sedan riktas mot mig eller mot flickor under tio år, verkar inte vara relevant. Det viktiga är att någon får ta smällen. När dessa människor stöter på motgångar hotar de ofta tillbaka, gärna på ett ganska rått och skrämmande sätt.

Året var 2005, jag var femton år och stod på Kristianstads folktätaste gågata mellan Domus och Lilla Torg och delade flygblad sida vid sida om ordförande Simon Lindberg i dåvarande Nationalsocialistisk front. Hans partipolitik var öppet mer främlingsfientlig än vad Sverigedemokraterna offentligt medger idag. Partiet ifråga var också känt för sina våldsbenägenheter, tendenser som många SD-kandidater säger sig ha ”lagt på hyllan.” Ändå framstår deras dokumentation av motdemonstrationer, dokumentation av och hot mot privatpersoner bra mycket mer våldsamma än vad Lindberg uppträdde mot mig den dagen – lite politiska skämt och gliringar slängde han över, men inte mer än så. Ändå, trots att saker och ting numera tydligen ligger på hyllan, kan vi se hur både SD:s riksdagskandidat Christian Westling och SD:s pressekreterare Erik Almqvist är fulla och återigen – möjligen hotfulla. Man kan ju undra hur långt ner den där hyllan hänger, hur lätt är den att komma åt?

Så sent som idag blev jag, i något som började som en politisk diskussion, kallad för ”en tyst jävla nobody”. Gott, undrar varför de kartlägger mig då? Nobodies-ar utgör väl ingen fara för tuffa gangsters som SD? Det intressanta, och tragiska, är att diskussionen ifråga började kring hur man hindrar SD från att komma in i riksdagen. Min motdebattör ansåg att man borde rösta på Alliansen för att stoppa rasisterna – en röst på Alliansen, oavsett vilken ideologi man själv tror på. Detta är en taktik jag inte har mycket för, varför skulle jag sälja min röst till Reinfeldt? Diskussionen slutade snabbt att vara en diskussion om politik, utan blev snarare en debatt där jag försvarade vad jag sagt i föregående mening med en ny mening. Jag fick till exempel höra, antagligen i någon form av ytterligare personangrepp, att jag ”ju har vuxit upp med en svensk mamma” – något som min motdebattör alltså inte har. Jag är adopterad och personen ifråga är andra generationens invandrare och ingen av oss är accepterad ur SD:s grundläggande synvinkel. Som vänsterdebattör, öppet bisexuell och kulturarbetare med mångkulturella inslag är jag inte heller särskilt välkommen.

Den bittra sanningen här är att SD splittrar. Istället för att stå upp tillsammans i en sakfråga där hon och jag har mycket gemensamt utvecklades vårt potentiella samarbete till en pajkastning, där ord som ”ni röda” och ”röd propaganda” från hennes håll var något negativt. Jag fick också sagt till mig att vi röda borde chilla, inte ständigt måste ”tigga revolution”. Men sanningen är faktiskt att vi måste det. Inte bara mot Sverigedemokraterna, utan även Reinfeldt & Co. För från vilket håll kom från början kravet om burkaförbud, kravet om lägre löner för invandrare, kravet om språktest? Även om jag skulle svälja min väldigt, väldigt röda röst för att hålla SD utanför riksdagen, skulle Alliansen finnas kvar. Och där drar det åt en tyngre rasism än någonsin innan.

Kartlägg mig allt vad ni orkar – det är inte jag som utgör hotet. Det är inte jag som tillsammans med ensamkommande barn, busschaufförer, pizzabagare och falafelförsäljare utgör en fara. SD:s olika representanter och väljare anser att denna fara riktas mot svenskheten, mot traditionen, mot jobben, mot kulturen, mot staden, mot landet, mot julafton. Hotet är uppmålat, SD har fel – det är de som utgör ett hot mot vårt Sverige. På söndag är det val. Och jag tigger, jag önskar och kräver inget hellre än en hejdundrande revolution.

Det här med Sverigedemokraterna...

Okej. Vi har ett parti som på allvar menar att vi inte ska ta in några invandrare i Sverige, som demonstrerar mot islamisering, som vill stoppa prideparader och som pratar om att muslimer är vårt största hot. Detta parti sitter i kommunfullmäktige i de flesta städer i Skåne, och det spekuleras i huruvida de kommer att komma in i riksdagen.

Tänk på det ett tag.

Ett parti vars medlemmar försöker dölja att de för inte så länge sedan bar bruna skjortor (något vissa dock misslyckas med), som har bytt ut ordet "ras" mot "kultur" och nu friskt och öppet pratar om hur vissa "kulturer" är lägre stående och har sämre moral och som vill göra städer "svenskare" (vad som är "svenskt" är för övrigt en fråga som SD gång på gång misslyckas med att svara på).

Det partiet är med och påverkar beslut i våra kommuner. På riktigt. 70 år efter att ett parti som med liknande retorik kom till makten i Tyskland, tillåter vi nu Sverigedemokraterna i våra kommuner...

Det går inte att blunda längre, det går inte längre att säga "ja, men de är ju ett parti precis som alla andra" eller att inte låtsas om främlingsfientligheten i deras politik. Det kvittar hur mycket Björn Söder påstår att han inte är rasist eller hur mycket Jimmie Åkesson låtsas vara för HBT,Sverigedemokraterna är, har alltid varit och kommer alltid att vara ett rasistiskt parti med rötter i naziströrelsen.

Vi kan inte låta dem få mer inflytande i politiken. Och det är vårt, folkets, ansvar att se till att de inte får mer spelrum. Att se till att de främlingsfientliga krafterna inte lyckas organisera fler, och att visa på alternativ till den missnöjespolitik som SD för. För visst är folk missnöjda, där har SD rätt, men vad beror missnöjet på? Det handlar inte om att Sverige tar emot för många invandrare eller att för många människor är homosexuella, anledningen till problemen i samhället har att göra med den överklasspolitik som förts de senaste 30-40 åren. Den politik som ökar klassklyftor och sociala skillnader, som gör människor arbetslösa, hemlösa och utnyttjade som arbetskraft. Den nyliberala politik som tjänar på att rasisterna vänder oss, arbetare, mot varandra istället för mot kapitalisterna och det system som råder...

Det är ingen annans ansvar än vårt att stoppa rasisterna från att komma in i riksdagen. Vad kommer att hända annars?

Människor formas av samhället

Vellinge har varit känt för att vägra ta emot flyktingar. Detta har såklart gjort så människor blivit främlingsfientliga och speciellt barn som växer upp i en miljö utan invandrare. Samtidigt så får man höra om de "hemska invandrarna som våldtar och mördar" på tv och ifrån främlingsfientliga krafter.

Idag kan man läsa i Sydsvenskan att en 15 årig pojke försökte tvinga en 12 årig pojke att säga att "alla invandrare ska utrotas".

Man kan även tydligt se att vellingemoderaterna har fört en mycket rasistisk politik speciellt igenom dokumentären som uppdrag granskning gjorde. SVT frågade Sverigedemokraterna varför de inte finns representerade där i kommunen svarar Jimmie Åkesson något i stil med "Folk känner att vår politik inte behövs där, den förs redan där."

Vellinge kommun har sagt att man inte vill ta emot flyktingar för det inte är i kommuninvånarnas intressen. Detta är en ärlig höger, för dom handlar allt om ekonomisk profit. Detta argument använde man när det var etnisk resning i forna Jugoslavien, en låg skatt är överordnat allt och man ser inte flyktingmottagande som en solidaritet och helt enkelt sunt förnuft att hjälpa nödställda. Det är precis därför Moderaterna visade upp Vellinge som en mönsterkommun inför valet år 2002.

Jag skulle vilja säga att Vellingemoderaterna är de ärligaste moderaterna, de för en riktig högerpolitik. Frågan är om vi vill ha en sådan?

Friheten är större här... för vem?