Flykting i 62 år

1948 utropades staten Israel som en självständig stat, med förintelsen i färskt minne tvekade inte väst att snabbt erkänna och hjälpa det nya imperialistiska spädbarnet. Detta året är även känt som ”Al-nakba” för oss palestinier, den stora katastrofen.

Detta medförde givetvis att många palestinier flydde till grannländerna och min släkt sökte sig till Libanon, hit kom man med en massa andra palestinier utan någon egendom överhuvudtaget och FN startade ett slags projekt som kallas för ”UNARWA”, som skulle hjälpa att bygga tillfälliga flyktingläger, som man då trodde det var.
Men dessa flyktingläger utvecklades till småstäder och palestinierna rustade upp sig, för nu var man på libanesisk mark och mötte en ny fiende. Man började bygga en egen slags skyddsarme ”Fidayin” som skulle hindra libaneserna och den libaneisksa armen ifrån att anfalla dessa flyktingläger, och än idag vågar inte armen komma in hit.

Dessa flyktingar som kom hit fick ingen libanesisk identitet eller libanesiskt personnummer, inte heller deras barn eller deras barnbarn. Man kan helt enkelt säga att de är papperslösa. Det har uppstått en slags proteströrelse här på sistone, detta gör att palestinier inte kan resa, och palestinier har inte rätt att arbeta inom ”fina yrke” som polis, läkare, advokat och ingenjör. Men de värsta av allt är att Palestinier inte har någon arvsrätt, och detta är ett smart kort av den libanesiska regimen. Detta gör att palestinier inte köper egendom.

Jag åker i Taxi med en libanes, han får syn på min tatuering där det klart och tydligt står ”Palestina”. Han säger ”Välkommen palestinier, ni är ett bra folk” Han säger snabbt att han är shia muslim och detta för att det är allmänt känt att shia muslimerna stöder palestinierna. När jag frågar han vad han tycker om att palestinier särbehandlas svarar han:

”Detta är rasism, berätta detta till dina vänner i Sverige. Regeringen är rädda för er palestinier, ni har mer kunskap än hela libanon tillsammans. Gå in i flyktinglägren och räkna hur många välutbildade ni har och jämför det med libaneserna. ”

En liten kille berättar för mig vad en soldat en gång sade till honom ”Juden, tänk dig juden har rätt att ärva, köpa mark och jobba som läkare, men inte du din smutsiga palestinier.” Men hans kompis sticker snabbt in och säger:

”Vi vill inte ha deras smutsiga jobb, vi vill inte ha med libaneserna att göra. Det är endast ett folk i desperation och utan någon tro på ett eget land som börjar assimilera sig och beblanda sig med libaneserna. Vi vill vara segregerade, vi har en fin kultur, ett fint språk och ett vackert land vi ska återvända till om Gud vill!”

Det är precis så jag upplever det när jag pratar med folk om det. Man vill gärna ha rättigheter, man vill gärna ha rösträtt, kunna besöka andra länder och köpa mark. Men man vill inte förlora sin Palestinska identitet, man vill inte bli libanes. Detta för att man än idag säger ”Vi ska återvända” och en gammal dam ler åt mig och visar upp nyckeln på hennes 70 år gamla hus som hon säger hon ska använda innan hon dör.

På min farfars papper som bott här i över 60 år står det än idag ”Flykting”, frågan är hur länge palestinierna orkar vara flyktingar och håller ut i dessa flyktingläger, och samtidigt orkar kämpa mot alla fiender man har.